Grus 10
Upsala i april 1998:
xxxx xxx xxx
x x x xx x x
x x xxxx x x xxx x xx x x
x x x x x x x xx x x
x x x x x x xx x x
x xxxx xxxx x x x xx x x
x x x x x x x xx x x
x x x x x x x x xx x x
xxxx x x xx xxx XXXXXXX xxx
===============================================================================
S l a m y o u r b o d y d o w n a n d w i n d i t a l l r o u n d
===============================================================================INLEDNING
Ett litet kort och behändigt nummer. Dels för att få plats att i lugn och ro skriva annat än kommentarer på läsarbrev och dels för att fylla mitt pensum på två nummer i månaden utan att fuska alltför mycket. Dessutom kan jag utan samvetskval hoppa över innehållsförteckningen.
UPSALAFANDOM
I samband med insamlande av namnunderskrifter till Gotiska Förbundet har jag kunnat konstatera en del statistiska data. Undersökningen omfattar således inte alla Upsalafans, eller ett urval med särskild god validitet, men dock ändå 15 av alla tillämpliga individpersoner.
Vad man kan konstatera är att trots en föryngring så föredrar den största gruppen ändå att vara född 1964 (4 st) - i övrigt 1-2 individer spridda årtal huvudsakligen på 1970-talet.
Den populäraste månaden är augusti (4) följt av mars (3). December delas av två, medan övriga var individuella.
Per datum lyckades dock splittringen bli fullständig: ingen Upsalafan lyckades pricka in ett dagsnummer som delas av någon annan.
En god representant för Upsalafandom är således född valfri dag i augusti 1964, vilket givetvis gläder 640819 Eriksson.
GESTETNERFANDOM ÄR TRÖTTA
När man sitter så här och kan klicka på en liten knapp märkt "Send" vilket komprimerar hela proceduren med att trycka, plocka, häfta och distribuera, så minns man gärna hur mycket bättre det var förr, när Gestetner härskade och Rex Rotary var ett skällsord - åtminstone i Gestetnerfandom. Jag saknar handgripligheten, åtminstone när någonting krånglar och jag får lägga band på mig för att inte sparka på datorn, eller åtminstone lyfta upp den och häftigt ruska om den.
I dagarna är det ganska exakt 14 år sedan Der Zweck började utkomma i sin första veckovisa utformning. Likt Grus hade detta att göra med tillgång till ny teknik. Någon vacker vårdag hade jag nämligen bussledes släpat hem min första stencilapparat till det ystra studentrummet på Sernanders väg. Mycket av stencilapparatens charm ligger ju onekligen i hur bekvämt det är att forsla dem från punkt A till något annat ställe.
Unge herr Henricson och jag hade under ett halvårs tid diskuterat ett gemensamt fanzineprojekt och fördelen av att skaffa en mimeo. Resultatet av detta blev att vi nästan simultant agerade på var sitt håll. Jag införskaffade en mimeo och Henricson förberedde sig att resa till Egypten. På den tiden hade jag väl en relativt klar uppfattning om vem av oss som betedde sig som en trufan och vem som inte gjorde det, men idag är begreppen litet luddigare. Det främsta resultatet är kanske ändå att Der Zweck är det enda fanzine jag skickat till Poste Restante, Kairo.
Mimeon, en Gestetner 360, döptes i Carnegieporter till "Herr Schultze" och en lång kamp rörande människans eller maskinens primat inleddes mellan Herr Schultze och mig. När han krånglade som mest brukade jag kika in bland valsar och pistonger, finna någon greppvänlig del att ta tag i och rycka till. Lyckligtvis lossnade endast sådant som hade ringa eller ingen funktion, för efter en sådan behandling lydde Herr Schultze snällt i flera timmar. (Det skall kanske tilläggas att det fanns en del onödigheter inne i dess mekaniska helvetesinre eftersom motorn inte fungerade.)
Efter någon tid hade dock Herr S kommit på en raffinerad metod att hämnas i det han helt enkelt lät själva greppet till veven lossna. Istället för ett någorlunda greppvänligt bakelithandtag att hålla i hade jag sedan endast själva vevarmen som dessutom på ett strategiskt ställe hade en vass kant. Därefter förlöpte tryckningen av fanzines på följande sätt. När mina händer var tillräckligt insmetade med stencilfärg och olja passade Herr Schulze på att snitta upp ett lagom svidande sår i vecket mellan tummen och pekfingret. När proceduren upprepats med andra handen kunde jag välja mellan ett antal dysfunktionella grepp som dessutom underlättade för Herr S att skrapa sönder mina händer på andra vis, eller att veva på med en hand som blev allt kladdigare av den pikanta blandningen blod och stencilfärg.
Naturligtvis var det bättre förr. Den andra mimeon jag skaffade krånglade förvisso - livet skulle te sig mycket märkligt om apparater fungerade felfritt i min närhet - men inte alls på samma spektakulära vis. Det var alls inte samma kamp och samma hatkärlek. Herr Schultze stod kvar i ett hörn och blängde ilsket på mig även sedan jag slutat använda honom och flyttade inte ned i källaren förrän jag flyttade till Göteborg och Leif Carlsson tog över mitt rum. Jag sålde sedermera bägge mina stencilapparater till Johan Anglemark, men han brydde sig inte om att hämta Herr Schultze, som så vitt jag vet fortfarande kanske står i ett källarförråd på Studentvägen 12. Han är hursomhelst mycket behändigare som minne än som fysisk manifestation.
Någon virtuos å stenciltryckarkonstens område blev jag ju aldrig och det var väl aldrig så menat. Dock hade jag ju nöjet att samarbeta med Herr Doktor Doktor Risheden som definitivt var det. Mitt mest levande minne har dock ingenting med tryckning att göra, utan härrör sig från ett tillfälle då Jan hade köpt en ny mimeo på ett överskottslager och jag hjälpte honom att släpa hem den. För att öka behändigheten hade militären dessutom försett den med en slags trälår som fodral. När vi slutligen, efter två spårvagnsbyten, kom fram till den närmaste hållplatsen och bara hade något hundratal meter kvar att gå började det naturligtvis störtregna. Så vi sprang. Två glada unga fans som skuttar fram i hällregnet med en trälår mellan sig.
Der Zweck blev faktiskt endast i sin senaste svit tryckt med fotostat och uppnådde först då ett visst erkännande. Möjligen kan det bero på att trycket först då blev läsligt, men det låter jag vara osagt.
Det sista jag minns av själva Gestetnerfandom är hur jag och Leif skanderade bland annat "Gestetnerfandom är trötta" varpå vi mycket handgripligen ramlade ihop över stolar, bord, Lotta Eriksson och annat som råkade befinna sig i närheten av oss i fanrummet på någon Göcon.
VAD JAG LÄRT MIG UNDER PÅSKEN
Någon av dessa märkliga dagar under påsken då ingen tidning kommer, så köpte hustrun ett Aftonblad. (Länge hade jag den tanken att om jag någon gång gifte mig så skulle det vara för att i kåserier kunna likt Torsten Ehrenmark skriva "hustrun" om någon sådan viktig, halvt mytisk gestalt som figurerade vid sidan av kåsören själv. Jag vill helst inte tro att det verkligen var det huvudsakliga skälet till att jag gifte mig med Ylva när det begav sig, men helt säker är jag inte.)
I en av helgbilagorna fanns ett uppslag om vilket godis man borde äta för att gå upp eller ned i vikt. Skumbananer är tydligen kalorifattigt, men det framgick ganska dåligt vad det grova artilleriet vore om man hade problem med viktminskning. Lite längre fram fanns en sådan där skojig sak att fylla i och därefter räkna ut vilket dagligt kaloribehov man har. Pyssel för sådana som redan gjort klart sin deklaration och känner sig rastlösa, får man förmoda. Jag antar att redaktionen avsåg att man mycket väl skulle kunna sammanfoga dessa bägge inslag till någon personlig tankegång om livet, levernet och allt det där. Emellertid får man väl hoppas att jag inte tillhör den genomsnittliga läsekretsen, eftersom det som givetvis föll sig mest naturligt för mig var att räkna ut hur mycket skumbananer jag skulle behöva äta för att täcka mitt dagliga energibehov.
Tanken på att varje dag stoppa i sig drygt tvåochetthalvt kilo skumbananer är tämligen motbjudande. Jag konstaterade att jag knappast skulle klara en enda dag med denna diet. Min matsmältning, som tydligen fullständigt saknar omdöme huruvida något är allvarligt menat eller inte, reagerade mycket starkt på blotta tanken och fick mig att fisa ytterst frekvent under resten av påsken.
BÖCKER MAN INTE MINNS - FÖR ATT MAN INTE LÄST DEM
Håller för närvarande på att läsa Gene Wolfes "Caldé of the Long Sun". När jag började på den hade jag för mig att jag läst de två tidigare böckerna i sviten, men efter drygt halva boken har jag blivit mer och mer övertygad om att jag nog inte läst del två. Hände det något viktigt i den egentligen?
Vid närmare eftertanke så händer inte så särdeles mycket i denna bok heller... Jo, det gör det väl, men litet vid sidan av huvudpersonerna. Det är rätt fascinerande egentligen. Bakgrunden utgörs av "stora viktiga händelseförlopp", men fokus är inställt på litet udda figurer som mest verkar gå och muttra för sig själva, eller göra litet lagom omotiverade saker. Och även om dessa personer skulle råka hamna mitt i det stora viktiga skeendet, så tycks de ändå kunna larva fram, ännu muttrande, tvärs igenom ett inbördeskrig och det viktiga i berättelsen just då är att någon äter ett äpple eller liknande.
Just denna aspekt gör att det kanske vore olyckligt att dra fram Wolfe i anslutning till den tidigare diskussionen om sf och fantasy. Jag menar då den typ av sf där någonting har inträffat som gjort att all/viss teknologi fallit i glömska och blivit magi och/eller religion istället och miljön därför blir mer fantasyartad. Men den aspekten gör snarare att Wolfe minner om de senaste årtiondenas bättre mainstreamlitteratur. Det är kanske någon specifik subgenre av mainstream jag tänker på, men litterärt obildad som jag är kan jag inte sätta någon etikett på det.
- Magnus Eriksson, emeresq@algonet.se
"And the fact that such an action was a little more foolish than offering a man-eating tiger a peppermint lozenge did not trouble the chauffeur. In fact, nothing troubled him again."
(H. C. McNeile "Bull-dog Drummond")
