Grus 3
Upsala i januari 1998:
xxxx XXXXXXXXX
x x x
x x xxxx x x xxx x
x x x x x x x xx
x x x x x x x
x xxxx xxxx x x x x
x x x x x x x x
x x x x x x x x x x
xxxx x x xx xxx xxxxx
==========================================================================
G l o i r e a u m a r q u i s d e C a r a b a s!
==========================================================================INNEHÅLL
- Varför du får detta nu och/eller i framtiden
- Fanzinerecensioner
- Respons, skuren, hackad och malen.
- Ur december månads anteckningar och reminiscenser
VARFÖR DU FÅR DETTA NU ELLER I FRAMTIDEN
Nu bör distributionen fungera som den skall. Du har högst sannolikt anmält ditt intresse för det. Enstaka exemplar kommer att gå ut till folk som jag får för mig att skicka det till, och tror du att du tillhör den gruppen så kommer du sannolikt inte att få ytterligare nummer om du inte hör av dig. Vill du känna dig mer säker på att slippa Grus i framtiden så skicka ett mail där du markerar ditt absoluta ointresse.
FANZINERECENSIONER
Så har då SFF-sändningen kommit. Det verkade till en början mycket lovande. Nåväl. Först plockar vi bort ett par-tre reklamlappar: Alvarnominering, Konfys-98 och SFF-årsmöte. Så plockar vi bort de två Anglemarkfanzinen jag redan redogjort för. Kvar är då ändock tre fanzines att ta itu med. SFFbulletin 107 av Niklas Derouche (Gitarrstråkeg. 27B, 341 22 Älvsebrohult) är en aning tunt. (Vi vill ha tjocka bullar, Niklas. Skriv mer för tusan! Och heter det inte hjorthornsalt?) Vad som står till buds är ett tämligen pratigt förord, som har sina poänger, men är ack så kvalitetsmässigt ojämnt. Full av hoppsan-hejsan-galna idéer är han dock, den gode Niklas. Inte en lugn stund i hans liv inte, den spjuvern. Som gubben i låddan dyker naturligtvis Johan Anglemark upp med en tresidors gnällspalt. Den pojken dyker visst upp över allt och hela tiden. Mr omnipresent Fandom. Om han bara började ha åsikter som jag inte kunde instämma i, så skulle jag börja oroa mig för att han tar över allting.
Nå, behållningen av fanzinet är ändå enaktaren "Tabula rasa", en blid kommentar över tillståndet i dagens fandom och tillika den oundvikliga recensionen av föregående sändning.
Minotaur jr av Rickard Beghorn (Hjortängsvägen 2, 132 44 Saltsjö-Boo) är enligt dess redaktör tänkt att tillhöra kategorin "fanzines utan större anspråk än att vara gemytliga i en halvtimme eller mer". För mig som tycker mycket bra om hans förord, men har svårt för hans noveller, tycktes det som en alldeles lysande idé. Men djävlar i min lilla låda om inte mannen lyckas klämma in en kort novell på slutet ändå. Måhända är han dock på rätt väg med sitt författande, denna fokusering på "stämningsskapande" vilket i mina ögan mest blir utfyllnad på bekostnad av egentligt berättande - detta är definitivt inte min genre - tycks prägla det jag sett och tvingat mig igenom av modern horror.
Missförstå mig nu rätt, jag är full av beundran för Rickards utgivning av Minotauren och jag tycker inte heller att detta är ett dåligt fanzine. Emellertid tror jag att han lurar sig själv om han tror att han gör något mer opretentiöst och annorlunda med juniorversionen - det är helt enkelt ett nummer av Minotauren fast betydligt kortare.
Höst och Kyrkogårdar av Anna Åkesson (åter i Sverige, men ännu inte i Upsala) slutligen har jag läst tidigare, men häpnar återigen över det. Medan hon var kvar här i Upsala förklarade vi i grova drag för henne principerna för ett fanzine. Så far hon iväg till München och sitter där och knåpar ihop ett som skulle ha smält in fullständigt i den betydligt rikare fanzineflora hon aldrig upplevt. Det är inte någonting storslaget, men det är tamigfan bland de bästa debutfanzines jag sett av någon som inte blivit direkt coachad, eller som varit med i fandom ett antal år innan de debuterar. Frågar ni mig om ett halvår så kommer jag sannolikt inte att minnas mycket av innehållet, men jag kommer definitivt att komma ihåg att jag blev imponerad.
RESPONS
Åsikter om fanzines:
"Ja, jag har nu läst alla nummer på rad och tycker att det är rätt kul och ganska läsvärt. Det finns naturligtvis (?) mindre grad avkorrektur/ eftertänksamhet/ reflexion, när det varken tar så lång tid eller kostar något att göra fanzines. Ett problem som gör det svårt att hålla kvaliteten, kanske, på sikt?" (Jonas Ahlberg)
Red: För mig har det burit och brustit i bra många år tidigare. Den enda egentliga tidsvinst jag ser med e-fanzines är själva distributionsbiten. Jag har inga illusioner om att göra Grus som något annat än ett tämligen spontant, pratigt fanzine. Formatet inbjuder dessutom inte precis till någon ekvilibristik vare sig i textredigering eller layout.
"Tony Elgenstierna tackar för Grus och gläds över att det startats ett riktigt svenskt e-zine. Det är mycket roligt, det tycker även jag, men eftersom Ahrvid verkar för blygsam för att påpeka det, och eftersom många av Grus' läsare är för nytillkomna e-läsare för att veta om det, kan jag nämna att Ahrvids Virkbilagan i sin elektroniska utforming var pionjären. Det utkom i flera dussin nummer runt 1994, och förmodligen tidigare än så. Det var Sveriges första e-fanzine, så vitt jag vet. Jag ser förresten inte Erik Andersson bland mottagarna. Varför gör jag inte det? Tony skriver också att det är länge sedan fandoms senaste storhetstid, och det kan han ha rätt i, men jag vill tillägga att jag tror att det är nära till dess nästa. Den kommer att infalla runt sekelskiftet, och vi har redan sett dess inledande tag, med En bättre kongress som början." (Johan Anglemark)
Red: Jaja, det bor en liten latent fanhistoriker i oss alla. Erik har jag väl hittills lyckats förglömma, men när han nu börjat dyka upp på listan också skall han inte slippa längre.
Färger:
"Sedan kan man ju också inflika att läsaren har det något svårare att ta sig igenom ett fanzine som lyser en i ögonen. Jag kan nämligen inte ställa in vitheten och göra skärmen mer gul, så som förlagen gultonar sitt papper. Fanzinen var ju förr, på den så kallat goda tiden, väl oftast färgade, vilket åtminstone gjorde dem trevligare att läsa. Idag när fotostatkopiering blivit legio, är det vitt, vitt, vit och åter vitt papper.
Sedan är ju frågan om man skall printa ut fanzinet och bevara till efterlevande, så som ett pappersfanzine blir sparat. Hmmm... i lasern är pappret vitt och den usla maskinen kan bara trycka på EN av sidorna, såvida jag inte trycker ut sidorna en åt gången och vänder pappren i kassetten..."(Jonas Ahlberg)
Red: Hm, någon viss poäng ligger det väl kanske i det, men det är faktiskt inte svårare att skaffa färgat papper till en fotostat än till en mimeo. Förmodligen lättare nuförtiden. Laserskrivare brukar dock vara fjolligt papperskänsliga, åtminstone enligt min erfarenhet, men det är klart du skall trycka ut sidorna en och en och vända papperen i kassetten - det onödigt tillkrånglade känns alltid mer fanniskt... (Själv skrivarlös slipper jag ändå!)
Formatet:
"Jag håller i princip med [om vidrigheten att läsa fanzines på skärmen], men i det här fallet bestämde jag mig för att jag skulle prova att läsa det på skärmen ett tag bara för att se hur det fungerade. Jag gillar fortfarande pappersfanzine bättre, men det här kanske inte är så dumt som omväxling." (Hans Persson)
Red: Ja som sagt, min tanke med detta är ju mest ett experiment för att stilla min egen nyfikenhet. Hur mycket av ett fanzine är egentligen ett e-fanzine och vad händer när man byter medium från papper till elektroniska blippar.
IIIIIRRRland!:
Hr. Dr. Schimanski påpekar att Irland överlevde världskriget i stort sett utan utländskt stöd, och det har han ju rätt i. Den irländska neutraliteten var förviss lätt allierat färgad, men mycket lätt. Man återbördade i största hemlighet störtade allierade piloter till Storbritannien medan man internerade de tyska, och man sände hela Dublins brandkår till Belfast för att hjälpa till med släckningen efter det stora bombanfallet 15-16 april 1941 (den enda gången under sin historia som regeringen i Dublin åtnjutit allmän popularitet i Nordirland), men för det mesta gick man en väldigt nogsam balansgång mellan de krigförande blocken. Det fanns herrar i både Washington, London och Berlin som förespråkade invasion, ockupation eller åtminstone krigsförklaring vid minsta tecken på partiskhet. Demokratin var tillfredsställande under hela perioden. Det fanns starka korporativistiska/fascistiska rörelser (fr a de så kallade blåskjortorna), men de satt aldrig vid makten. Just när de började växa sig starka, vid trettiotalets början, övergick makten från partiet fine gael, som de stod nära, till de Valeras fianna fáil. (Johan Anglemark)
Red: Satt jag inte bara och väntade på just detta?
Korporativism:
"Jag ser "folkrörelse"-inflytandet i det svenska styrelseskicket som en sorts korporativism. Vissa ansatser till stadfäst folkrörelseism, om inte i grundlagarna så väl i vanlig lag. Fackföreningar har t ex en unik position, och reellt inflytande (via sossarna, som opinionsbildare och på arbetsmarknaden). Hyresgästföreningen skall enligt lag förhandla om allas hyror. Sveriges Television är folkrörelseägt, och har unik position. Kulturlivet är korporativiserat; författarorganisationer tar 60% av alla författares författarpeng och delar ut dem i stipendier till smala, värdelösa poeter. Osv. Alla dessa eviga "folkrörelser" är jag skeptisk mot. De är pampvälden inom vilka en organisationselit gör karriär och sedan får oproportionelig makt." (Ahrvid Engholm)
Red: OK att basen för delar av makteliten i Sverige är folkrörelsebaserad, vilket är tämligen ovanligt, men du tror väl inte att vi skulle sakna en maktelit i Sverige om inte folkrörelserna fanns? Basen skulle troligtvis då endast bestå av näringslivet och partiorganisationerna i mer renodlad form.
Kyrkogårdar:
"Jag såg också det där med tamagotchigravplatsen. Kan det vara något för oss i fandom att haka på? En smakfull och finstämd gravplats för våra gamla älskade fanzines, byggd av ölburkar och vårdad och vördad av någon Dirty old Pro för endast 500 forinter per fanzine???" (Rolf Strömgren)
Red: Jag tror att eldbegängelse är att föredra.
"Intressant idé att ha en tamagochikyrkogård. Jag har hört om daghem där de haft tamagochidagis. Det har bestått av någon form av låda med mycket isolering i så att man slapp höra pipandet. Man undrar ju lite diskret vilken uppfattning ungarna som stoppar in sina tamagochis i lådan får för uppfattning om vad som pågår på ett dagis. Nu önskar jag bara att någon kunde uppfinna en liknande apparat som ljudisolerade mobiltelefoner." (Hans Persson)
Red: Hm, ja, termen dagis är förmodligen pedagogiskt befängd. Men jag antar att det stoppas in "tamagochidagisfröknar" också. Kanske är det vad man bör göra med mobiltelefoner - utse dem till dagisfröknar på tamagochidagis?
Lingon:
Flera av dem från Lappmarken eller dess omedelbart angränsande territorier verkar vilja hävda att lingon skulle vara något slags körsbär, antingen sura eller inte. Nu tycker jag att det är lite märkligt att anse att lingon är surare än körsbär (men där finns det säkert någon professionell smakforskare som kan tillrättavisa mig); jag skulle vilja kalla dem en smula bittra men definitivt mindre sura än körsbär. Men vad jag framför allt vänder mig mot är att över huvud likna dem vid körsbär. Norrländskt kätteri. Lingon är små, opålitliga och myllrande. Körsbär är stora, ljusskyggt få och skatskadade. Ingen likhet alls förutom färgen. Basta. (Johan Anglemark)
Red: Skulle lingon vara körsbär annat än i spelautomater? Det har väl ändå ingen påstått. Motsatsen vore rimligare, eller kanske snarare rönnbär. Det vore väl bövelen om man skulle behöva klättra i träd för att plocka lingon. Surt, sa bävern, eller hur det nu var.
Terminologi:
"Och varför heter det plötsligt inte Letter of Comment, utan Metter (MoC)??? Nej, jag skojar, Mail of Comment... Men är det någon skillnad egentligen? Är det verkligen inte en kommentar? Heter det annars verkligen fanzine?" (Jonas Ahlberg)
Red: Det var väl ungefär just den frågan jag ställde mig själv. Fast om man skall följa något slags mönster med e-fanzine, så kanske e-LoC är bättre.
Estland:
"När Estland blev självständigt (och strax där innan) var spaltintresset mycket riktigt stort. Men på 30-talet var nog trots allt intresset för Finland större. Jag har inte mätt spaltcentimeter, men det är en känsla jag har efter att ha läst en hel del om perioden." (Ahrvid Engholm)
Red: Visst, jag har aldrig påstått att intresset för Estland skulle varit *större* än för Finland. Jag har inte heller de facto mätt spaltcentimeter, men däremot har jag läst ganska många dagstidningar (på mikrofilm) från 30- och framför allt 20-talet och det ger en ganska stark känsla av att intresset för Estland var oproportionellt stort (dessutom byggde mycket på tydligtvis levande fördomar, vilket indikerar ett levande intresse). Måhända framkommer inte detta lika starkt i sekundärlitteratur.
Fantasy:
"Dina analys av sf&f-situationen i dagens bokutgivning är korrekt. Symtomet att kalla saker fantasy eftersom det för tillfället råkar vara det som säljer, faller ju under det s.k "förläggarkriteriet", som jag pratade om i mitt WYZIWYG 7.0.
JHHs syn på fantasy är, om jag läste hans bok riktigt, att allt är fantasy som är sagor. Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och andra i den gängen skriver alltså fantasy. Men använder man begreppet så omfångsrikt kommer man inte att säga något intressant med det. Och jag tror _inte_ att miljön är det enda kriteriét. Jag tror faktiskt inte att miljön är särskilt viktig alls! Åtminstone för _min_ syn på sf&f, där det i stället är vad de innehåller som är det viktiga - inte var de utspelar sig!"
Red: Allt är fantasy som är sagor, det låter som en ännu enklare och ännu mindre applicerbar definition än jag mindes den. Det skorrar dessutom ganska falskt, då sagor för mig snarast är något som stammar ur en muntlig berättartradition och har föga med Astrid Lindgren att göra. (Selma Lagerlöf däremot är naturligtvis en fantasyförfattare i den mån hon bygger på sagor.) I övrigt vore det bra om du kunde exemplifiera vad som innehållsligt skiljer sf från fantasy. Som sagt menade jag "miljö" i en tämligen vid mening, dvs vad som kan och inte kan förekomma. Möjligtvis är en del av detta rent berättartekniska detaljer, som jag i min definition inte lyckats särskilja.
"Fantasy är ett elände, och ändå kan jag inte låta bli att läsa det. Det är ju det enda nya som kommer in på biblioteket här intill. Eddings har jag aldrig läst, och hoppas att få slippa. Jag läste några småfragment när Siv plöjde en pentalogi av honom, och det lockade verkligen inte. Jordan har jag läst, inte minst pga Risheden. Det var han som först gav mig ett ex som han översatt. Sedan tog min "jag måste få veta hur det går" autopilot över. Enligt Hr Jordan själv blir det mellan tio och tolv böcker på engelska, vilket ger 20-24 på svenska. Huga. Terry Brooks bör skjutas i gryningen, så han inte skriver mer om sina eländiga halvalver.
En riktigt bra serie var Imperiets dotter. Där hade man istället för det traditionella feodala 1200-talssamhället, kryddat med en alv och en trollkarl eller två, gjort en mix av japanskt, koreanskt, maya samhälle. KG. Imperiet som är närmaste granne befolkas av något som påminner om skottar i kilt och allt. (Kelterna från norr, som Kostners Robin Hood säger).
Jag har ännu inte översatt någon fantasy (om inte Bröderna Hardy räknas). Annars tycks samtliga fandoms översättare ägna sig åt fantasy numer. Dock har jag i mitt lilla förlag rättigheterna till en sk Urban fantasy. deLint heter författaren. Greenmantle heter boken. Den passar inte riktigt in i något av de vanliga facken. Författaren blandar vanlig modern storstad med keltisk/indiansk mytvärld på ett sätt som är väldans trivsamt. Rekommenderas. Tyvärr är mitt företag bankrutt fn, så jag vet inte om jag får råd att producera den. Ack ja.
" (Glenn Petersen)
Red: Jag är skeptisk mot sådana mix-miljöer sedan jag översatte den eländige Peter Morwoods vederstyggliga keltiska samurajgegga. Det enda som höll mig uppe under de fyra böckerna var förhoppningen att den korkade hjälten dog en förnedrande och smärtsam död (jag redigerade om en del i mitt stilla sinne, men antog att jag knappast skulle kunna fortsätta som översättare om jag råkade ta död på hjälten åtta gånger redan i det fjärde kapitlet). Annars läste jag nyligen J. Gregory Keyes "Waterborn", som är ett hyggligt sammelsurium av inslag, men i huvudsak indiansk verkar det som.
"Jag gillade ditt prat om fantasy och håller med om det allra mesta. Jag har inte heller läst några större mängder fantasy (speciellt inte på senare år), men med mitt begränsade underlag stämmer det fint. Jag antar att Disa är din dotter (som jag inte vet hur gammal hon är -- någon som har fantasylästips för en fyraåring?), och i så fall kan jag tänka mig att Eddings passar bra att läsa högt. Jag har läst den första serier (visserligen på engelska, så jag vet ingenting om den svenska översättningen) och reagerade på att det var påfallande lättläst och inte speciellt originellt. Jag tror i och för sig att det behöver finnas böcker som inte är speciellt originella, både inom fantasy, sf och andra genrer. Det måste finnas någonstans för en nybörjarläsare att komma in i genren. Man kan inte begära att en ny läsare idag ska börja med E. E. "doc" Smith och arbeta sig framåt till idag innan han kan läsa modern sf-litteratur; det måste finnas modern litteratur man klarar av att förstå utan att man har läst alla gamla böcker och förstår alla referenser." (Hans Persson)
Red: Fantasylästips för en fyraåring, hm. Det har gått en tråd på rasff den senaste tiden om lästips för en bokslukande 8-åring, men jag tror inte att den ger så mycket för en fyraåring. Läser man för en fyraåring får man nästan bereda sig på att inte bli så road själv, för det mesta. Jag skulle därför tveklöst kunna säga L. Frank Baums Oz-böcker, som är en pina för den vuxne läsaren, men som barnet sannolikt uppskattar. Disa (som fyller 10 om några månader) har alltid varit ganska tacksam att läsa för i det att hon snällt lyssnat på saker - och uppskattat det - som sannolikt legat vid gränsen för vad hon kunnat ta till sig. Det har känts väldigt skönt, exempelvis under längre tågresor, att kunna läsa Tove Jansson för henne, medan andra föräldrar suttit och tragglat "Ludde och hans vänner" 24 gånger i sträck.
"Holmberg har naturligtvis fel i sin fantasy-definition, precis som han har fel i sin sf-definition.
Om jag nu fattat hans definierande rätt utgår han från, ungefär, att fantasy är ett berättarmässigt grepp sprunget ur ett historiskt utvecklingsskede i mitten av 1800-talet då vi började få en samlad världsbild, idemässigt såväl som kartografiskt. Fantasy "bygger världar" och är alltså sprunget ur den tid då "vår världsbild var färdigbyggd".
Resonemanget är bara en variant av JHH:s men framför allt Brian Aldiss´ sf-definition, som baseras på Frankenstein och industrialismen. Sf föddes med Frankenstein, punkt slut. Fantasy föddes 1850, kl 12.02 mitt på dagen, punkt slut. Men det är att göra det litet för enkelt för sig.
Bägge definitionsresonemangen saknar begreppsinnehållsliga. Man kan t o m säga att de i stort sett struntar i vad sf resp fantasy innehåller. Och en definition av ett innehåll (sf är ett innehåll, fantasy är ett innehåll) som inte utgår från innehållet är rätt värdelös. Det är som att definiera innehållet i ett provrör utan att kolla innehållet i provröret.
Skeden i människans utveckling, eller utvecklingen i hennes konst, dyker aldrig upp plötsligt; det är alltid en fråga om gradvis utveckling. Industrialismen är en utveckling från Romarriket (eller tidigare) fram till nu (den är inte ens färdigutvecklad ännu, trots att informationssamhället redan börjat). Även om industrialism vore en förutsättning för sf, kan vi ändå inte säga något om när sf uppstod. På samma sätt är det med - det som vi för enkelhets skull kan kalla - kartografiskt världsbyggande; det är också, självfallet, en fråga om gradvis utveckling. Även om det vore en förutsättning för fantasy, kan vi ändå inte säga något om när fantasy uppstod.
Sf är ett innehåll, som sagt. Sf är litteratur som innehåller vissa egenskaper. Mitt förslag till definition är att sf är litteratur som innehåller minst en fundamental förändring jämfört med vad vi vet om världen här och nu. Fantasy är en delmängd av sf, eftersom sf kan innehålla allt som fantasy kan innehålla, men inte tvärtom. Min definition av fantasy torde bli något i stil med att det är litteratur som innehåller minst en fundamental förändring av icke rationellt slag jämfört med vad vi vet om världen här och nu. Sf baseras på rationalism, men det gör inte fantasy. I en litterär sf-värld är allt som sker i princip förklarbart (även om förklaringen inte alltid ges, eller är obskyr, eller t o m felaktig). I en litterär fantasy-värld är de fantastiska grundkomponenterna ("förändringen") i princip oförklarade."
(Ahrvid Engholm)
Red: Nja, menar du inte snarare att sf då försöker ge någon rationell förklaring som åtminstone till synes skulle kunna ligga inom det naturvetenskapligt acceptabla? Även en sådan definition tror jag skulle vara lätt darrig. Fantasy saknar ju inte alltid förklaringsmodeller, även om de inte i någon positivistisk förnuftsmening skulle vara acceptabla. Jag försöker förtvivlat dra mig till minnes de diskussioner jag haft med Lennart Svensson huruvida fantasy är en delmängd av sf eller vice versa. Jag vill minnas att vi hittade många goda argument för bägge uppfattningarna, men när jag försöker formulera dem känns huvudet plötsligt fyllt av gelatin.
"En bok om yetis som åker snöskoter skulle jag vilja kalla sf. Det är teknologi och därmed rationalism."(Ahrvid Engholm)
Red: Så länge mytologiska väsen använder sig av teknologi är det alltså sf. Nå, låt oss då säga att det är magiska snöskotrar.
"Fantasy utspelar sig aldrig på planeter. Fantasy utspelar sig på världar som inte har någon astronomisk position i universum.
Ett mellanting är "science fantasy", dvs science fiction som dock utspelar sig i primitivare och fantasy-liknande miljöer. Jack Vance Planet of Adventure är nog typexemplet. Med undantag för att Adam Reith landar i ett rymdskepp och att man har strålpistoler, skulle den sviten kunna vara som vilken fantasy-bok som helst." (Ahrvid Engholm)
Red: Återigen känner jag mig tveksam. Det finns ju oerhörda mängder fantasy som klart uttalat utspelar sig på en oss ytterst näraliggande planet. För att inte tala om versioner av densamma.
"Det är egentligen hemskt med umptilogisjukan. En berättelse kan inte fortsätta tusentals sidor och ändå vara fräsch och givande. Det är dramaturgiskt omöjligt! Sjukan baseras på tre saker:
- Det är lätt att skriva snabbt nuförtiden, med hjälp av ordbehandlare.
- Marknaden driver på mot oändliga serier; de säljer sig själva.
- Det gäller bara att lura in läsaren i en litterär miljö; när läsaren väl är inlurad kan författaren enkelt gå på tomgång under tusentals sidor, för läsaren tycker i alla fall att det är mysigt och tryggt att befinna sig där man känner igen sig.
Med "gå på tomgång" menar jag inte att berättelsen är helt händelselös. Det händer tvärtom massor med saker, men händelserna är dramaturgiskt meningslösa. Det är händelser bara för händelsernas egen skull; inget leder fram till något. Det blir ungefär som Dallas men med drakar och svärd. I Dallas hände bara väsentligheter när någon gammal skådespelare tröttnat på smeten och måste skrivas bort ur storyn; annars tuggade allt på utan att något förändrades." (Ahrvid Engholm)
Red: Här kan jag slutligen hålla med dig fullständigt. En utmärkt sammanfattning.
"Tja, vad är fantasy? Den frågan ställde jag mig med under mina år på Target Games, när jag valde böcker till bokserien. Miljö var definitivt vad jag använde som kriterium. Anne McCaffreys Pern-böcker slank med, eftersom de utspelar sig i en fantasymiljö med drakar, trots att de rent tekniskt kan klassas som sf. Mercedes Lackey, nämner du sedan, vilket är lustigt, eftersom det är en författare som jag stod i begrepp att ge mig på när bilan föll, bokserien lades ned och jag blev av med jobbet. Det var nog tur, för vi misshandlade tillräckligt många böcker som det var, även om det gjorde många unga, fantasytörstande ungdomar glada. Nästa gång jag får ett jobb som förlagsredaktör ska jag kräva att få betala översättare åtminstone enligt minimiavtalet och att få ägna mer än fyra dagar åt korrektur, granskning och sättning." (Johan Anglemark)
UR DECEMBER MÅNADS ANTECKNINGAR OCH REMINISCENSER
Minns inte mycket mer och det enda ytterligare som finns bland mina anteckningar är en hafsig teckning av en figur med pipskägg och toppluva samt en mindre figur i keps med stor näsa och kulmage (sannolikt ett barn) som säger: "Men vafan, det där är ju inte tomten - det är ju Erik XIV". Ibland misströstar jag över mitt sinne för humor.
Jag tror att jag hade tänkt mig något av en jämförelse mellan Toshiro Mifune och amerikanska skådespelare som gjort "hans" roller. Kom nog inte längre än till Clint Eastwood, som i jämförelse med Mifune är lika färgstark och stenhård som ett stycke lutfisk. Insåg i detta läge att jag kanske var för starkt säsongspräglad.
(Läs istället www.sprout.org.toshiro t. ex.)
