Grus 2
Upsala i januari 1998:
xxxx xxxxx
x x x x
x x xxxx x x xxx x x
x x x x x x x x
x x x x x x x
x xxxx xxxx x x x x
x x x x x x x x
x x x x x x x x x
xxxx x x xx xxx XXXXXXXX
==========================================================================
D e t ä r F a n t o m e n A n g l e m a r k s f e l (säger Linnéa?)
==========================================================================INNEHÅLL
- Varför du får detta nu och/eller i framtiden
- Det finns mycket! Kyrkogård för Tamagochis
- Respons, skuren hackad och malen.
- Längre inlägg, snällt beskurna
- Filistéer, Mörkermän, Frossare (2-3 år gammalt om fantasy, inte särdeles omredigerat alls)
- Ur december månads anteckningar och reminiscenser
VARFÖR FÅR DU DETTA NU OCH/ELLER I FRAMTIDEN
Samma sak gäller för detta nummer som det förra - fast jag då alltså ljög. Detta mycket eftersom jag så snart hinner ge ut detta nummer. Ni som har bett om det har bett om det och ni som inte har det kommer fortsättningsvis att slippa om ni inte meddelar mig något käckt. Ni behöver inte ens skriva någonting, det räcker med att ange "Jag vill ha grus" som subject. Den som vill försäkra sig om att slippa i fortsättningen kan gör sammaledes men skriva något i stil med "Din brända jävel!" som subject.
Och för övrigt är "Re: Fanzine" ganska trist. Skriv istället gärna "LoC" om ni skriver ett LoC [eller blir det MoC i det här fallet?], vilket föredömligt många har gjort.
DET FINNS MYCKET
BUDAPEST, Jan 18 (AFP) - A first "cemetery" for tamagochi, the Japanese electronic pets, opened on Saturday at Dunaszekcsoe in southern Hungary, the national television reported.
A good dozen "dead" tamagochi were buried in a wall installed specially for the purpose by a private businessman.
The cheapest "funeral" for a tamagochi costs 500 forints (2.5 dollars) but some people were prepared to pay several thousand forints, the report said.
RESPONS
Lingon:
"Om jag inte minns helt fel från min barndom i den norrländska urskogen så var lingon ett slags små markväxande körsbär, fast surare och utan kärna. Min mamma brukade alltid göra lingonsylt, som var perfekt att blanda ut till lingonsaft. Bottensatsen av bär gick att blanda ut med vatten flera gånger till (även om man fick krossa dem med matsked sista gångerna). Jag brukade alltid sitta på kökssoffan och dricka lingonsaft medan jag tittade ut genom fönstret på de norrländska höstregnen som alltid piskade gårdsplanen gropig. Jag tyckte mycket om att titta på regnet." (Rolf Strömgren) Red: Lingon är visst inte sura och dessutom är de fulla av små kärnor. Fast visst, intimt förknippade med en norrländsk barndom.
IIIIIRRRland!:
"Takk for fanzine! En livsgivende overraskelse. Jeg begynte selvsagt å vri hjernen etter eksempler på nasjoner født på 20-tallet som overlevde 2. verdenskrig med uavhengighet og demokrati, og fant ganske rask ut at die s.g. Herren Eriksson u. Andreasson hadde vært litt for østsentrisk. Hva med Irland? "Ni MÅSta til IIIIIRRRland!" som konduktøren sa til meg og Kristin da vi viste våre interail-billetter etter Kornsjø en gang for lenge siden. Dessuten er Irland prakteksempel på et land som overlevde krigen stortsett uten utenlandsk støtte. Irland ble faktisk angrepet i propagandakrig fra Storbritannia, fordi de ikke gadd å vær med mot Tyskland, så isolasjonistiske var de. En av de få (to - den andre var vel Portugal?) land som sendte kondolansebrev til deres tyske ambassader når de fikk høre om Hitlers død. Derimot vet jeg ikke om Irlands uavhengighet hadde noe med Wilson-doktrinen og franske grensemålere i mellomkrigstiden å gjøre, som i de andre eksemplene.
Med stor aktverdighet - Hr. Dr. Johan Schimanski"
Titeln:
"Anknyter inte den nya fanzinetiteln på ett kongenialt sätt till gamla goda Gustens Grustag?" (Martin Andreasson)
Red: Kongenialt på något vis kanske. Tja, förr eller senare skulle det väl hända att jag åtminstone nästan omedvetet använde en glömd fanzinetitel. Det är väl runt 13 år sedan jag gav ut GG, om jag inte missminner mig. Det var väl det som handlade om Upsalas kaffehak, och hade en massa tuschade illos av Johan Kugelberg? Höh?
Filmjölk:
"Rödvin till filmölk? Borde det inte passa bättre med ett tyskt kryddigt halvsött vitt vin? Eller månne sherry??? (Spontan reaktion från en som jobbat på Systembolaget. Oops! Avslöjad som den snobb jag är... ;-)" (Rolf Strömgren)
"Det där med socker på filmjölken hade jag kunnat tala om för dig utan att ens prova den bisarra rätten. Sötma tar nämligen fram tanninerna i vinet, så det kan knappast ha varit en behaglig smakupplevelse." (Johan Anglemark)
Red: Hörrudu, din bisserwetter, tala för dig själv. Jag löser fanken inte upp vare sig taniner, tarar, tåttor eller andra t-gnagare i mitt vin. Du är ju för tusan perversoid!
"I min lilla värld hör fil och rödvin i de flesta fall till olika delar av dygnet. Men om dygnets olika delar, av en händelse, skulle flyta ihop så att rödvin till fil syntes oifrånkomligt (märkligare saker har ju hänt) så gäller fortfarande det att jag gillar att sockra på min fil. Det finns anledning att hålla på sådana principer, även om man måste lida lite för det."(Sven Holmström)
Red: Visst, raka rör. Inga tanniner här inte.
Demokrati:
"Demokratibegreppet är i verkligheten ett slags realpolitisk ad hoc- mässig definition. [...] Mellan det ideala och det reala demokrati- begreppet råder en diskrepans" skriver du, och det är väl en vacker sammanfattning av hela din och Martins lilla debatt, som väl säger var även jag står i frågan. (Johan Anglemark)
Formatet:
"Det är lustigt. Jomenfan, har jag sagt, ge du ut ett e-fanzine. Det blir nog bra, det skulle jag vilja se ett. Och så när jag ser det så börjar jag genast längta efter ett "riktigt" RhB, ett som trycks/ stencileras på riktigt papper och går ut till fler. Jag kan upplysa om att "Grus 1" var på 7 sidor och häftat uppe till vänster. Åtminstone i min version. Jag skrev nämligen ut det, för läsa fanzines på skärmen, det har jag ännu inte kunnat förlika mig med. Och det var ett bra fanzine, ett gammalt fint Magnusfanzine av god Zweckklass. Mer sånt!" (Johan Anglemark)
Åsikter om fanzines:
"Jag är fortfarande så ny inom fandom att jag som en första reaktion på ett fanzine kan finna det något suspekt, om det inte innehåller något sfrelaterat material. Naturligtvis är detta en helt irrationell tanke, som snart kommer att förpassas till något avläsget skrymsle i mitt medvetande. Om bara ett litet tag kommer jag aldrig kunna tro att jag någonsin har tänkt något sådant, och förneka varje misstanke.
(Allvarligt talat, har jag skrivit det ovanstående? Har inget minne alls av det. Fandom handlar väl inte om sf, utan om vad människor, vilka läser sf, tänker, dricker, äter, säger, skriver i sina fanzine och vilken syn de har på Finlands roll i andra världskriget. (och vad de läser, i viss mån).)"
(Sven Holmström)
"Tackar för ditt senaste fanzine, Grus, som jag läste med största behållning.
Jag har länge hoppats på att det skulle startas ett riktigt svenskt e-zine och nu hoppas jag bara att det har den livskraft som det förtjänar.
Även om jag tycker att zinet kanske handlar lite väl mycket om Finland är det befriande att det handlar så lite om science fiction och så mycket om tjafsande mellan BNF:s. Själv minns jag John-Henri Holmbergs och Bengt Gunnarssons meningsutbyten i början av 80-talet som något av det mest upplyftande jag läst i fanzineväg.
Kanske skulle det vara intressant med lite mer nostalgiskt material. Nu när det är så länge sedan fandoms senaste storhetstid finns det kanske möjlighet att dra sig till minnes någon tråkighet som med tiden blivit till en rolighet.
FIAWOL!" (Tony Elgenstierna)
LÄNGRE INLÄGG
Ahrvid Engholm:
Vad gäller om Finland var den enda av mellankrigstidens nya stater som fortlevde ochnvar en demokrati... Jag vill inte förstöra nöjet med er lilla debatt, men jag kommer förstås också att tänka på Irland. Eire kom till som självständig stat strax efter WWI och var väl någorlunda demokratisk.
Red: Hoppsan då, var inte fristaten med i listan. Likt Finland började de ju utnyttja sin självständighet till att ställa till med inbördeskrig. Men fortbestod gjorde de, som Johan Schimanski påpekar ovan. Uttalar jag mig om demokratin där, så lär jag väl få på tafsen av diverse Irlandsfanatiker, så jag mumlar bara något otydligt och låter frågan vara öppen.
AE: Sedan tycker jag att det i och för sig är rätt så vanskligt att diskutera vad demokrati är. Demokrati är en process, inte ett statsskick som entydigt kan definieras. I Sverige får ingen under 18 år rösta? Är det demokratiskt, t ex? Processen demokrati baseras på vissa grundläggande principer och värderingar, och processen kan vara mer eller mindre långt driven. Hur framgångsrik den demokratiska processen varit i olika stater beror på omständigheterna. Stater där processen gått långt brukar vi kalla demokratiska. Stater där det ännu inte gått lika långt, men där omständigheterna har varit svårare, kan likafullt få våra sympatier.
Vi har icke-parlamentariska påverkarkrafter i Sverige också. Lobbyister, organisationer, riksförbund av olika slag, "folkrörelser".
Red: Som sagt det är vanskligt att dra gränsen för "rena" statsskick. Påverkan i Sverige är inte grundlagsfäst, vilket gör att vi formellt inte är korporativister. Sedan tror jag att det är väldigt ovanligt med påverkan (under hot) från militären eller utländska stater som direkt styr beslut i Sverige, vilket snarast åsyftades i mitt och Martins utbyte.
AE: De svenska kontakterna med Finland var MYCKET djupare än med Estland, av historiska och kulturella skäl.
Red: Av sagda skäl var även intresset för Estland påfallande stort under mellankrigstiden. Jag tror att du skulle kunna göra rent kvantitativa mätningar (mäta spaltcentimetrar med linjal) av svensk press under mellankrigstiden och finna att intresset för Estland var nästan lika oproportionerligt stort som för Finland. Samma sak när Estland återigen blev självständigt, det talas mycket om de baltiska staterna (dvs de där tre små i sydost), men handlar det om enbart en av dem så är det nästan uteslutande Estland.
AE: Sverige skickade 8 500 frivilliga soldater samt en tredjedel av sitt jaktplansförsvar. Samt ammunition i stor mängd, mat, pengar (ganska mycket pengar). Andra länder hade svårt att skicka något, pga det geografiska läget. (Både britter och fransmän planerade att skicka trupper, men kriget han sluta innan. Dessutom skulle de behöva gå genom Sverige, vilket skulle skapa bryderier för oss.)
Red: Visst, frivillighjälp skickades, men ingen officiell hjälp.
AE: Den västerländska demokratidefinitionen förutsätter INTE parlamentarism. Parlamentarism är att regeringen utses av och är ansvarig inför parlamentet. USA har inte det systemet, t ex. Det betyder inte att USA är odemokratiskt, för regeringen utses av presidenten, som i sin tur väljs av folket. Folket har alltså möjlighet att påverka regeringens sammansättning när de väljer president.
(För övrigt är det inte heller så att parlamentarism förutsätter demokrati. Vi hade parlamentarism i Sverige redan under 1700-talet - frihetstiden, med hattar och mössor - men inte demokrati i dagens mening.)
Red: Nu skrev jag inte heller parlamentarism utan ett parlamentariskt styrelseskick, dvs att det finns en folkvald församling som har med statens styrelse att göra.
Naturligtvis förutsätter inte parlamentarism demokrati. Parlamentarismen uppstod ju för bövelen i England utan någon som helst inblandning av demokrati. Begränsningarna för det frihetstida Sverige ligger i att kungamakten förvisso var kraftigt beskuren, men hade det varit starkare regenter så hade de kunnat sätta en eventuell parlamentarism ur spel. Riksrådet tillsattes heller inte nödvändigtvis av majoriteten av riksdagen, utan processen var betydligt luddigare, vill jag minnas. Och det var naturligtvis inte fråga om demokrati i dagens mening, riksdagen var ju till att börja med inte folkvald.
AE: Men EU *är* ju avtal. Först Kol- och stålavtalet, sedan Romfördraget, sedan Maastrichtfördraget (och en rad ytterligare småavtal). Det är bara det att fördraget sträcker sig relativt långt, beträffande vilka områden det täcker och hur långt saker skall regleras.
Och det är inte för att puckla på andra som länderna slutit detta avtal. Utan det är för att förbättra avtalsländernas ekonomiska utveckling. Med en större, mer samordnad marknad främjas den ekonomiska utvecklingen. Skillnader i lagar och förordningar mellan olika länder, tullar, gränskontroller, varierande standarder och allt sådant är grus i maskineriet för ekonomin.
Polen verkar för övrigt vilja vara med. Alldeles frivilligt.
Sossarnas välfärdsstat ger jag inte ett vitten för. Den baseras på att politikerna skall dra in det mesta av folks pengar i form av skatt; folk får inte bestämma själva, utan det skall politikerna göra. Det är ett hemskt system. Så där fruktansvärt demokratiskt idealiskt vet jag inte om systemet är. Den svenska organisationsstyrda, stela indirekta demokratin har många brister.
Red: Jag är inte för eller emot EU, och tänker inte ta den debatten här. EU-diskussioner är enligt min erfarenhet olidligt långrandiga och sällan särskilt givande. Det har närmast att göra med att alla har sin egen uppfattning om vad EU är - vilket inte är så konstigt, eftersom inte EU själv definierar det. Vilket i sin tur beror på att det inte finns någon som helst enighet i EUs toppskikt, utan det tvärtemot pågår en kamp mellan olika visioner - från lösa avtal som Ahrvid är anhängare av, via en konfederation, till en renodlad federativ stat som USA (eller kanske snarare Tyskland).
FILISTÉER, MÖRKERMÄN FROSSARE...
[ur vad som skulle blivit RhB 97]
[klipp] Vad är egentligen fantasy? Frågan ställer sig till mig i viss mån i samband med Östan om Sol, men den har egentligen varit aktuell under de senaste tre-fyra åren då jag och Lennart Svensson drivit en fantasyförening (som vi för övrigt under pompa och ståt lade ned under sagda kongress). Både föreningen och min tidigare översättarkarriär hos Target Games hade sin tyngdpunkt kring Soddin' Saucery, en tämligen lättidentifierbar bit av genren. Den rena, enkla äventyrsberättelsen förlagd till fantasymiljö, dvs enbart utanpåverket är det genrebestämmande (byt ut svärden mot strålpistoler, trollkarlarna mot galna vetenskapsmän och vips så har vi något helt annat). Förutom S&S såg jag egentligen bara en annan del av fantasyn som var lätt urskiljbar, nämligen den mytologibaserade (en subgenre med usla varianter av Arthursagan, en annan med Tolkien och hans epigoner och i övrigt inte så mycket annat). Sedan beror det nästan helt och hållet på vilken definition man använder sig av hur stor eller liten genren är. Jag har stött på en del definitioner - Maths Claesson hade en i Aniara som kändes väl snäv, John-Henri Holmberg framförde en på kongressen som var charmerande ockhamistisk (tyvärr har jag lyckats glömma exakt vad den var, men man kunde med den på ett väldigt enkelt sätt peka ut vad som var sf, vad som var fantasy och vad som var horror. Närmast idealisk sålunda, men det slog mig då att den skulle få en del inte helt okontroversiella resultat vid en applicering. Vad jag minns skulle exempelvis all fantasy förlagd till nutid hamna under rubriken horror i JHH:s bibliotek, men som sagt mitt minne är ett såll Eftersom hr Holmbergs bok om fantasy har hunnit komma ut borde den noggranne skribenten naturligtvis ha köpt den och kollat, men det är emellertid jag som skriver).
Men vad är egentligen fantasy? Går man in i en bokhandel idag och tittar på hyllan för sf&fantasy så ser den likadan ut som för femton år sedan. Den tar upp precis lika mycket utrymme, det är bara det att antalet bokomslag märkta sf respektive fantasy är proportionellt omvända. Man har helt enkelt märkt om böckerna. Om en bok handlar om en civilisation uppbyggd av vårtsvin, så skulle det ha varit sf då och idag är det fantasy. Om en bok handlade om grabbar som susade runt i futuristiska farkoster, så har den skrivits om till att handla om yetis som åker snöskoter. Och så vidare kan det tyckas. Aspirerade man på att bli en ny Robban Heinlein då, så har man idag andra förebilder (Robban Jordan?). Nya tider, nya seder och ny teknik. En Olof Möller av idag hade producerat samma typ av serie men i annan dräkt, lika många böcker, fast var och en på minst 800 sidor. Mycket av fantasyboomen är helt enkelt att dynga är trendkänsligt och helt obundet av genre. Mycket av definitionen av fantasy ligger i vilken miljö (i en vid mening) berättelsen utspelar sig.
Är miljön kanske allt, kan det vara så enkelt? Jag har försökt gå igenom för mig själv vad jag läst som kan sägas vara fantasy. Vad som först slog mig var författare typ C. J. Cherryh och Tanith Lee. En del sf, en del fantasy, en del ambivalent. Ta några böcker på måfå och det kan vara ytterst små detaljer som avgör vad som skulle kallas vad. Eller Jack Vance's Lyonessetrilogi, solklart fantasy, men i än högre grad Vance. Stilen är densamma som i hans övriga produktion. Böckerna i sig, vad man än vill kalla dem, är närmast identiskt uppbyggda, man vet vad man får oavsett eventuell genre. Alltså ett närmast ohemult dåligt exempel att komma vidare med. Det beskriver en cirkel. Min uppfattning baseras på vad jag läst och kan sålunda knappast förändras genom mitt minne av vad jag läst.
Efter kongressen rotade jag litet i bokhandlarnas fyndlådor för att få fatt i något jag inte kände till tidigare. Valet föll på tre böcker slumpvis utplacerade inom en oändlig svit skriven av en dam vid namn Mercedes Lackey. Det visade sig vara "My little Pony för oss litet äldre flickor" närmast i samma fack som Anne McCaffreys till drakar förklädda shetlandsponnyer. Bitvis var det olidligt slisksentimentalt, men dock väldigt flyhänt skrivet, lättläst. Det gick trots allt fort att ta sig igenom och jag upptäckte en del försonande detaljer som att författaren har något sinne för humor (förhoppningsvis inte oavsiktligt) och att det som egentligen ligger henne mest i fatet är att hon åtföljs av sin make illustratören/kräkmedlet Larry Dixon. Det är knappast böcker som jag skulle betala fullt pris för eller läsa om, men jag förbannar heller inte mig själv varje morgon för att jag läst dem. Frågan är dock om det rubbar min uppfattning om fantasy. Intelligenta hästar, olika slags psykiska/magiska förmågor, kvasimedeltidsmiljö, ädla hjältar (om ock homosexuella) och sköna damer - nja, det är svårt att peka på något annat än den typen av utsmyckning som gör det till fantasy.
Kanske ligger det någonting i funktionen också. Det slags eskapism som är ett sökande efter trygghet. Vardagsproblemen omsatta i kampen mellan ont och gott (där det goda segrar, något som kanske inte är lika solklart i andra genrer), en enkel "quest" istället för en komplex verklighet. När man inte längre kan plocka fram sina nallar och dockor och tillsammans med dem besegra ondskans makter (exempelvis i form av något tillfälligtvis frånvarande syskons nallar och dockor) hemma på barnkammargolvet så plockar man fram en lämplig fantasyroman att läsa. Men nej, det är inte genrespecifikt. Den typen av snuttefiltböcker finns definitivt även i sf och andra genrer, och denna enkelhet täcker knappast in hela fantasygenren heller.
Inte heller förutsägbarheten som är en så viktig ingrediens i fantasyn är något särskilt genrespecifikt. För nog hör det till att man vet ungefär vad man har att vänta sig när man fått en fantasybok i handen och långt innan man börjat läsa den och det spelar ingen roll om det är sword & sorcery (någonting behöver fixas och först går det ganska motigt för hjälten till gränsen för att allt hopp skall vara ute, men det löser sig och litet svärdsvingande och ett antal döda och lemlästade kroppar senare så är allt som det skall vara) eller något högtravande tolkienistiskt (i grunden samma plot, men mer segslitet, litet mer elände och kanske lyckan växlar litet fler gånger: någon sorts delmål uppnås och sedan går något åt helvete igen. Till ett högt men ändå rimligt pris är dock till sist ondskan besegrad, om än inte för alltid så åtminstone för lång tid framåt).
Det enda undantag jag på rak arm kan komma på är Mervyn Peake. Märkligt nog finner jag ganska ofta Gormenghast-influenser i den fantasy jag läser, utan att det därför blir något annat än banalt. Nu senast lurade Holmström på mig "Assassin's apprentice" av Robin Hobb (förvisso kan amerikaner heta vad som helst, men det måste väl ändå vara ett taget namn). Författaren hade nog läst Peake både en och två gånger, misstänker jag. Den var dock ganska hyfsad och hade några oväntade turer, men i grunden helt förutsägbar. Dessutom var det uppenbarligen bara första delen (sic!) av någon umpti-umptologi.
Sistlidna tiden har jag dessutom börjat läsa Eddings för Disa. Eftersom jag kan ytterligt litet om den senaste tidens fantasyutgivning på svenska valde jag Eddings enbart på basis av att Ylva Spångberg översatt dem. Logiken var att även om det hela var skit så skulle det i alla fall vara på hyfsad svenska. En skyddsmekanism utlöst av att jag för några år sedan tvingades staka mig igenom fjorton av Sam J. Lundwalls slentrianmässigt översatta Oz-böcker. Tidvis ett språkligt groteskeri utan like. Nå, Eddings visade sig vara ett utmärkt val. Disa tycker om det och det är underhållande nog för att inte vara plågsamt för mig att läsa. Det är dessutom ganska exakt vad jag förväntat mig av dessa storsäljande fantasyserier. Författaren lider stor brist på innovationsförmåga, men är bra på att väva ihop stoff från olika håll (som Karl Marx, slår det mig, utan jämförelse i övrigt). Hos Eddings är det mycket tydligt var influenserna kommer ifrån. Tolkien givetvis, men mer än så. Det hela slår mig närmast som om L. Frank Baum och Robert E. Howard samarbetat i att skriva en modern (1980-tal - det finns slående tidstypiska detaljer) Tolkien-rip off. Det är Conan från Oz som drar runt i olika länder och samlar på märkliga nya vänner, allt i en stor quest för att hindra ondskan att vinna slutstriden om världen. Fascinerande. Hade jag lovat att jag skulle komma fram till någon definition så ljög jag. Det här är bara det sedvanliga gaggandet utan något specifikt slutresultat. Ett försök att lura i läsaren att jag har åsikter om någonting - även om den som känner mig vet att jag är fullständigt nollställd inför allt och alla. Om jag låtsas ha åsikter så verkar jag mer intressant, tror jag, och dessutom ger det mig någonting att skriva om. För övrigt är en definition fullständigt meningslös, one mans ceiling is another mans floor (för att citera Paul Simon, eller vem det nu var, och en hel del andra som nog också sagt liknande).
Nu har jag emellertid doppat tangentbordet i bläckhornet för sista gången och förklarar mig härmed överstökad.
-E. M. Eriksson emeritus
[fotnot 1998: Eddings är ett fortfarande pågående projekt och blir allt mer olidlig. Jag måtte ha haft en obändigt optimistisk dag när jag skrev detta.]
UR DECEMBER MÅNADS ANTECKNINGAR OCH REMINISCENSER
Förmiddag den X december 1997
11.03 Vaknar ur djup sömn. Ser mig omkring. Väckarklockan har stannat.
11.09 Kastar en blick ut genom fönstret. Det snöar. Beslutar att inte mer gå ut innan våren.
11.21 Börjar koka kaffe. Kaffet slut. Utstöter halvkvävt ljud av förtvivlan.
11.23 Tänder min sista cigarrett.
11.31 Inget kaffe, inga cigarretter. Genomgår djup religiös kris.
11.32 Beslutar att bryta min föresats att inte gå ut och beger mig iväg för att stena Domkyrkan.
11.39 Möter Gud. Han lånar mig en hundring till kaffe och cigarretter. Han kan inte lova något säkert om snön, men skall se vad han kan göra.
11.48 En ny dag kan ta sin början.
Julen i korthet:
Toshiro Mifune dör och själv åkte jag på en rejäl förkylning.
