Grus 1

eZine lover (@eZine)

Published in 

Grus

 · 6 months ago

Upsala i januari 1998:

         xxxx                                               xxx 
        x    x                                             x xx 
       x     x      xxxx      x    x      xxx             x  xx 
      x             x   x     x    x     x   x               xx 
      x             x   x     x    x     x                   xx 
      x   xxxx      xxxx      x    x       x                 xx 
      x      x      x x       x    x         x               xx 
       x    x       x  x       x  x      x   x               xx 
        xxxx        x   x       xx        xxx             XXXXXXX 

 
========================================================================== 
  D e t  ä r  J o h a n  A n g l e m a r k s  f e l  a l l t i h o p   ! 
==========================================================================

INNEHÅLL

• Varför du får detta nu och/eller i framtiden
• Om namnet
• Fanzinerecensioner
• Nominera Lennart Svensson till Alvarn!
• Det finns mycket! Skandivunium Karniffal dj Unterkarrmnts???
• Hjärnbefriad verksamhet
• December månads anteckningar och reminiscenser
• Kortare replikskifte mellan en redaktör och hans läsare

VARFÖR FÅR DU DETTA NU OCH/ELLER I FRAMTIDEN

Gör gärna ett e-fanzine, sade Anglemark och understöddes i detta av Andreas. Jag är väl lättpåverkad. Jag vet inte om jag med saknad sett tillbaka på den tid då jag gjorde karbonfanzines, men jag minns det nästan nu. Den fantastiska layouten och så. Det här ger mig ungefär samma känsla av sjö-nösse-kva. Ni som får det här kan i alla fall glädja er åt att ni inte fått den understa suddigaste kopian, ety vi har kommit till den ålder när datorn har ersatt karbonpapperet.
Detta är ett första försök till att utge ett e-zine.

Mottagare (dvs du som läser) är antingen sådana som jag ansett bör vara det, eller sådana som har bett om det. De förra kommer att slippa ev. ytterligare nummer om de inte säger till att de vill det, medan de senare bör säga till om de fortsättningsvis vill slippa. Enklare än så är det inte, och knappast svårare heller.

OM NAMNET

Någotsånär hemkommen från det O'Connorsmöte där allt och intet i sedvanlig ordning diskuterats, sökte jag i sinnet efter ett namn och insåg att "Berätta spännande saker om gräs" kanske vore någonting. Men gräs, tänkte jag, är ingen utmaning. Berätta spännande saker om grus, låter som en betydligt spänstigare uppgift. Sedan skulle jag göra en rubrik och fick den här karbonapenostalgiska driften att göra den på det viset. Alltså kortade jag raskt titeln.

FANZINERECENSIONER

De fanzines som ännu inte hunnit drunkna i pappershögarna äro tvenne: "Orvarsmöten säsong 11" och "Tarabagatai!", bägge av Johan Anglemark (Eddagatan 4A, 753 32 Upsala.

Det förstnämnda är kanske inte så mycket att orda om. Johan har tryckt ut sina rapporter från våra månadsmöten på papper för att tillgodose de nätlösa fansen. Det mesta är dock så stentorsmässigt att man knappt minns vad som *egentligen* sades och gjordes på dessa möten. Litet som en variant på de fanzines Owen Whiteoak brukade göra, fast som sagt betydligt knapphändigare. Det får väl dock sägas vara en god insats, eftersom de tidigare 10 (antalet kan nog diskuteras) säsongerna av Orvarmöten i hög grad sjunkit in i dimmorna och mer driver omkring med mer av legendstatus.

Det sistnämnda förvånade mig litet mer eftersom jag inte tidigare sett ett så bra personalzine från Johan (som förvisso inte precis rosat marknaden). Han har här lyckats binda samman ett antal osammanhängande textsnuttar med ett konsekvent stil och tonläge som gör att man inte släpper fanzinet förrän man läst allt. Möjligen är det sista stycket en smula apart och störande för helheten, men ändå. Jag har alltid haft en fäbless för den här typen av opretentiösa, världsbetraktande och stilla reflekterande fanzines. De har förekommit i mängder naturligtvis och mycket är ju inte bra. Vissa har med tiden uppnått ett mästerskap i genren, som exempelvis Lennart Svensson, andra har lyckats för det mesta, typ Maths Claesson, Glenn Petersen, Jan Risheden, Malte Andreasson m fl och ytterligare vissa glimtar till ibland. Det skall bli intressant att se vilken kategori Johan är på väg in i, förutsatt att det lata kräket fortsätter att procucera fanzines.

NOMINERA LENNART SVENSSON

Eller hitta själv på någon annan lämplig kandidat att nominera. Tony får Alvarn!, kanske. Begiven er raskt till Alvarnomineringssidan. http://www.bahnhof.se/~anglemar/alvar/nominering.html

DET FINNS MYCKET

Tightly caressed by a Danish stretch lace bustier, Frieda makes us all long for the days of the Skandivunium Karniffal dj Unterkarrmnts, or Scandinavian Underwear Festival. Held in Stockholm in early January, it's not unusual to see similarly underclad lovelies flouncing about the city running routine errands or soliciting votes. Many towns and villages sponsor their own delightful entries and often reserve humiliating punishments for those who return home eiunfrtuud, or empty-handed. Undoubtedly, Brad Winger of Lansing, MI feels as we do, that our Frieda would have no problem capturing the midokkrre, or in English, the coveted Second Prize!
[Minns inte riktigt var jag hittade detta, men det är någon amerikan med sedvanligt god språk-känsla.]

HJÄRNBEFRIAD VERKSAMHET

Jag plockar ibland hem dataspel i förhoppning om att jag skall hitta något som en lagom intetsägande sysselsättning, som ett kortare avbrott, medan man väntar på att kaffet skall bli klart eller så. Det är svårare än man kan tro. Antingen är det så fullständigt meningslöst att det är... tja, fullständigt meningslöst, eller så fastnar jag i det hur hjärnbefriat det än må vara.

Nå, nu senast trodde jag verkligen jag lyckats - en enarmad bandit. Typiskt vad som borde roa mig en kort stund, innan det bleve ointressant eftersom jag inte vann/förlorade riktiga pengar. På sätt och vis rätt, men jag tänkte fel. Det var en 25öres (nå, kanske en annan valuta) och man har hundra spänn från början. Min erfarenhet av 25öresmaskiner är att man inte bör ligga mer än en femma back och sluta när man ligger runt 30 spänn plus. Jag låg ganska snart mer än en femma back och tänkte naturligtvis att då spelar jag väl tills allt är slut, det borde inte ta lång stund. En låååång stund senare ligger jag 800 plus och ger upp tanken på att spela slut på dem. Antingen är det så att detta program är alldeles för snällt, eller också har jag enbart träffat på riggade maskiner i verkligheten. Jag inser att spelet är fullständigt livsfarligt, enär tanken på att börja föra statistik för eller senare kommer att bli fullständigt oemotståndlig - vilket givetvis skulle bli en sanslöst tidsslukande verksamhet.

Enarmade banditer för mig dessutom långt tillbaka i barndomen. Jag minns att jag alltid gillade de små lingonklasarna eftersom de gav vinst bara det fanns åtminstone en av dem i början av raden. Sedermera råkade jag i dispyt med någon som hävdade att lingonen var körsbär, hänvisande till namnet på företaget som tillverkat banditen, Cherry någonting, och jag kapitulerade inför detta. Ögonen såg lingon, hjärnan fick översätta och munnen sade körsbär. Sanslöst fånigt egentligen... Ett lingon är ju ändå ett lingon även om så företaget kallat sig Royal Banana Company.

DECEMBER MÅNADS ANTECKNINGAR OCH REMINISCENSER

Hemma hos Björn. Han fyller år. Folk sitter i stora drösar och pratar. Någon säger någonting, jag minns inte vad, som får mig att associera: Några månader tidigare hade jag suttit på ett fik och blängt surt på folk över min kaffekopp, radion skrålade NRJ eller någon annan skränkanal och jag tänkte att mycket var dumt, och att det nog skulle bli sämre. Förvisso. Ett lågvattenmärke bortom min fantasi, på radion börjar man spela... Smurf-Macarena! Inte bara Macarena, inte bara Smurfarna, utan... Låt mig bara säga som så, två negativa saker tar inte alltid ut varandra.

Tillbaka till drösarna av folk hemma hos Björn, bakom sorlet hörs Calle Orffs Carmina Burana. Jäpp, varför har inte Smurfarna gjort en version av den? Jag sitter en stund och försöker föreställa mig hur det skall låta. Det går faktiskt om man anstränger sig en smula, men jag gav ändå snart upp. Senare på kvällen säger Andreas någonting om sin fäbless för Wagners Ringen. Mina associationer löper genast amok...

Smakråd för den känsliga gommen:
Om man prompt vill dricka rödvin till filmjölken, sockra inte på den.

KORTARE REPLIKSKIFTE MELLAN EN REDAKTÖR OCH HANS LÄSARE

(ur ett nummer av RhB som aldrig lyckades komma ut)

Mein guter Herr,
senaste RhB [nr 97] känner jag att jag borde ge en liten kommentar på. Om min EU-drapa i Floreced skriver du att du "hittade en så fantastisk groda redan i början, en ytterst naiv spekulation om att Finland var den enda av mellankrigstidens 'nya' stater som existerade efter WW2, eftersom man 'sökt stöd hos demokratiska stater'. Förutom att Finland de facto inte var den enda nya staten som överlevt, så verkar det som om Martin har en något annorlunda definition på 'demokratisk' än den som är vedertagen inom den pissliberala tradition han verkar. I nästa nummer av Floreced kommer han kanske att påstå att Weimarrepubliken var en stabil demokrati, eller kanske en längre utläggning om Polens stolta parlamentariska tradition."

Tja. Det är synd att bli uppmärksammad för saker man inte skriver. Jag skrev alltså inte att Finland var den enda av mellankrigstidens "nya" stater som existerade efter WW2 och att detta var eftersom man "sökt stöd hos demokratiska stater". Jag skrev att Finland var den enda av (den tidiga) mellankrigstidens "nya stater" i Europa som lyckats bevara både sin demokrati och sin existens, och att detta till stor del berodde på att man "när det började krisa kunde söka stöd hos andra, demokratiska stater som man hade ett nära samarbete med. Då tänker jag i första hand på Norden."

Vi kan väl börja med det minst svåra att fastställa, nämligen vilka av de nya staterna i början av 1920-talet som skulle komma att bibehålla både demokrati och existens under 25 år

Mitt påstående om Finland som den enda demokratiska nya staten et c. får dig alltså vidare att säga att "[det verkar] som om Martin har en något annorlunda definition på 'demokratisk' än den som är vedertagen inom den pissliberaka tradition han verkar [i]" Jag vet inte om du med detta menar att Finland vore odemokratiskt eller att någon av de andra staterna vore demokratiska, givet min pissliberala hållning. Om du menar det andra alternativet kan du väl peka ut vilken av staterna i tabellen som var demokratisk hela tiden från början av 1920-talet och tjugofem år framåt. Om du menar det första alternativet kan jag bara säga att det är synd att du inte verkar ha läst nästa mening i Floreced-ledaren direkt efter påståendet om Finlands demokrati, nämligen: "Finland hade under mellankrigstiden dock inte alltid varit så särskilt tryggt och demokratiskt: inbördeskriget 1918 är ju välbekant, och omkring decennieskiftet 1930 hemsöktes landet av den högerextremistiska Lapporörelsen som bl. a. framtvingade partiförbud för kommunister och över huvud taget vred den politiska debatten i antidemokratisk riktning." Här glömde jag ytterligare ett rejält bakslag för demokratin, nämligen när Sovjetunionen efter 1944 års krigsslut befallde Finland att upplösa alla krigshetsande organisationer, t. ex. lottarörelsen (!), och marskalk Zjdanov (var det väl, orkar inte slå upp det) marscherade land och rike runt och med krigsstilleståndsavtalet i hand krävde diverse ingrepp utförda i det finländska samhället. - Dock verkar det nu som om du menar att Finland även bortsett från dessa två (nu tre) händelser var odemokratiskt under hela eller delar av mellankrigstiden. I så fall tror jag att det faktiskt är jag som bäst ansluter mig till pissliberal definition på demokrati och inte du.
- Martin (pissliberal)

Upsala 17.XII. 1994

Mein etwas beßer Herr,
vad är man inte tvungen att göra för att få en liten kommentar? Man drar saker till sin spets och är en smula sarkastisk månne. Kanske har jag uppmärksammat dig för någonting du inte skrivit - månne var du en smula otydlig och då är det tacknämligt att du åtminstone för min skull klarlägger din ståndpunkt. Faktum kvarstår dock att det är en smula dubiöst att kalla Finlands mellankrigsperiod (och även efter kriget kan man tycka att Kekkonens beredvillighet att följa de "rekommendationer" han fått österifrån är ett litet märkligt uttryck för "folkviljan". Plats Kekkonen! Duktig Kekkonen!) för demokratisk, även om man har den urvattnade definition som gör alla västvärldens stater till demokratier. En sådan demokratidefinition går nämligen inte med på att icke-parlamentariska krafter dikterar vem som skall och inte skall få sitta i parlamentet, bilda regering, eller vara president.

Beträffande stödet från andra stater, främst de nordiska, så kan väl först sägas att den drivande kraften för att över huvud inkludera Finland i Norden var Sverige. Med viss illvilja kan man säga att våra övriga nordiska grannar helst skulle ha struntat i Finland om det inte vore för de svenska kraven. Vi kan med andra ord ersätta ditt "Norden" med ett "Sverige" utan att därför göra särskilt stort avkall på sanningen. Visst hade Sverige mycket kontakter med Finland under mellankrigstiden och visst gavs det stöd åt Finland, men detsamma skulle kunna sägas om Estland. Om ditt resonemang stämde skulle alltså även Estland ha delat Finlands öde. "Men", hör jag för mitt inre öra Mats Henricson säga med lätt ironisk hysteri, "Estland blev ju invaderat!" Visst, republiken Estland sopades bort av Molotov-Ribbentrop-pakten, men även Finland invaderades. Här har vi det verkliga stöd Finland fick: från Tredje riket. Detta stöd gjorde att Finland inte inkluderades när Hitler och Stalin städade upp området emellan sig, och detta stöd gjorde att Finland kunde hejda invasionen och till och med gå till motoffensiv. Vad gjorde väl Sverige och övriga demokratier i jämförelse med detta för att bevara Finlands fortbestånd, någon stor del kan man knappast säga att det rörde sig om - tycka vad man tycka vill om den saken.

Det är ditt "uppsnyggande" av historien som jag i första hand vänder mig emot. Jag kallade det "naiv spekulation" mest för att jag tror människor om gott, men du har nog rätt i att du ändå är väl inlemmad i din pissliberala tradition. Sagda tradition glömmer ju med förkärlek bort allt som är otrevligt eller inte passar in i mönstret. "Förutom delar av tjugotalet, delar av trettiotalet och delar av det begynnande fyrtiotalet kan man inte säga att Finland var odemokratiskt under delar av mellankrigstiden" [underförstått här kanske skall tilläggas, inklusive kriget], tycker jag är en relativt orimlig sats, men det är likförbannat kontentan av din argumentation. För egen del kan jag bara säga att du på intet sätt rubbat min uppfattning om att Finland var en dubiös demokrati vars fortbestånd berodde på Tredje rikets agerande.

Din tabell skulle jag för övrigt skriva som så:

(Den som gillar sådana här listor kan för övrigt titta i noterna till den liberale galningen Francis Fukuyamas "The end of History" eller vad den nu hette. FF hör till den ovanliga skaran av liberaler som åtminstone försöker tänka utanför sin egen begränsade sfär. Fast givetvis sitter det mesta av skygglapparna kvar och ergo blir det som vanligt helt fel.)
- Magnus (skitreaktionär)

Solna den 15 juni 1996

Min bäste herre.
Du har naturligtvis rätt när du i ditt brev av den 17 december 1994 (ja, kvarnarna mal långsamt!) hävdar att Tredje rikets agerande under andra världskriget var centralt för Finlands fortbestånd. Emellertid tecknar du en bild av historien som åtminstone för mig, som ändå läst ganska mycket om Finland under andra världskriget, framstår som allvarligt missvisande.

Du skriver exempelvis: "Här har vi det verkliga stöd Finland fick: från Tredje riket. Detta stöd gjorde att Finland inte inkluderades när Hitler och Stalin städade upp området emellan sig, och detta stöd gjorde att Finland kunde hejda invasionen och till och med gå till motoffensiv." Jag vet inte om det kommer som en nyhet för dig att även Finland ingick i den sovjetiska intressesfär som Tyskland och Sovjetunionen kom överens om genom Molotov-Ribbentroppakten 1939, och att Tyskland under vinterkriget inte var i förbund med Finland utan faktiskt med Sovjet.

Även om Tyskland inte deltog med trupper i kriget mot Finland utgjorde man ett problem eftersom man försvårade möjligheterna att få militärt stöd utomlands. Ett exempel är att 25 000 Finlandsfrivilliga anmälde sig i Ungern, efter en aktion av riksföreståndaren von Horthy och statsminister Teleki, men att av dessa endst 350 nådde fram efter att Tyskland den 11 januari 1940 vägrade trupperna transitering. Hade den tysk-sovjetiska pakten bestått ytterligare några år hade sannolikt Sovjetunionen kunnat fullfölja sina planer på att annektera Finland.

På motsvarande sätt var det naturligtvis av avgörande betydelse att Finland och Tyskland under fortsättningskriget stod på samma sida: men om inte Finland dessförinnan med nöd och näppe hade klarat sig ur vinterkriget hade det inte funnits någon självständig stat kvar att bekymra sig för. Finlands dilemma efter vinterkriget tillhör nog de ohyggligaste valsituationer något land stått inför: Sovjetunionen har just annekterat en tiondel av landet och därtill tre grannländer; krigsmakten är i spillror; knappt ett år efter vapenstilleståndet börjar Sovjet på nytt hota landet och tydligt signalera att man vill fullfölja annekteringen, och den enda verkligt betydelsefulla hjälp man kan få utifrån kommer från Nazityskland. Finlands agerande under fortsättningskriget är en kuslig balansakt där man försöker dra maximal nytt av "vapenbrödraskapet" med Tyskland samtidgt som ländernas krigsmål (och krigsmakter) förblir separata; finländarna vägrade exempelvis att hjälpa tyskarna i belägringen av Leningrad. Utan de tyska leveranserna av pansarbrytande vapen hade Finland omöjligt kunnt avvärja den sovjetiska storoffensiv på Karelska näset 1944 som syftade till att bana väg för en total ockupation av landet.

Frågan om Finland var demokratiskt eller ej under mellankrigstiden (eller för den delen efterkrigstiden) handlar förstås till största delen om vilka kriterier man uppställer på en demokrati. Att man i början av 1930-talet förbjöd kommunistpartiet var en odemokratisk och orättfärdig handling, men den kvalificerar inte Finland för att hamna i kategorin icke-demokratiska länder, ej heller kategorin dubiösa demokratier; detta lika litet som Tyskland är en dubiös demokrati för att man har ett förbud mot nazistiska partier. På motsvarande sätt var Finlands starka utrikespolitiska beroende av Sovjet under efterkrigstiden något som inskränkte demokratin påtagligt, men inte i så stor utsträckning att man kan säga att demokratin försvann eller blev "dubiös". Både Finland och Förbundsrepubliken Tyskland uppnådde utrikespolitisk självständighet först efter omvälvningarna 1989-90; den förändringen var nog så viktig, men att hävda att de dessförinnn var tvivelaktig demokratier är väl magstarkt.

En diskussion om i hur grad olika länder är (eller var) demokratiska ger ingen ursäkt för att banalisera skillnaden mellan demokrati och icke-demokrati. (Eftersom jag är en gnällig petimäter måste jag dessutom säga att ditt påstående om den västerländska demokratidefinitionen måste vara felformulerat. Du menar väl inte att den definitionen inte går med på att icke-parlamentariska krafter ska diktera vem som ska och inte ska få sitta i parlamentet, bilda regering eller vara president? Inte vill du väl mena att ett icke-parlamentariskt styrelseskick med nödvändighet är odemokratiskt?)

Nå, oavsett vart denna diskussion må leda är jag ändå glad att du tog upp den och på så vis gav mig tillfällle att ännu en gång kommentera min egen ledare i senaste Floreced. Samarbete mellan demokratier är bra, och vissa former av ömsesidigt beroende mellan länder kan minska konflikter; men från Finlands öden under mellankrigstiden och andra världskriget är det ganska svårt att dra osökta paralleller till EU-frågan på 1990-talet. Den delen av min argumentation för ett svenskt EU-medlemskap framstår så här halvtannat år i efterhand som tämligen klen, vilket jag gärna erkänner med öppet sinne.
- Martin

Upsala den 20 juni 1996

Nåväl, den bild jag tecknade av Finland var givetvis missvisande. Det är naturligtvis orimligt att påstå att Finland hade någon större hjälp av Tredje riket före fortsättningskriget och att landet inte skulle ha inkluderats i Molotov-Ribbentroppakten. En slarvigt formulerad argumentation helt enkelt. Vilka intentioner som fanns från tysk sida och vad som offrades för realpolitiken, tja Molotov-Ribbentrop-pakten var ju på sitt eget lilla vis ett genidrag för att bota den tyska skräcken för ett nytt tvåfrontskrig, och givetvis inkluderades Finland i den. Små perifera länder med fascistisk anstrykning kunde lätt offras för att hålla ryggen fri, de fanns ju i överflöd (I synnerhet österut där det populistiska rysshatet moderniserats till kommunistskräck). Att Finland "egentligen" bara av nödtvång hamnade på samma sida som Tyskland under fortsättningskriget är likväl lika missvisande det. En förenkling av historien, ungefär som att påstå att det bara var fråga om att svälja den nationella stoltheten, den mindre stoltheten att acceptera stöd från de svekfulla tyskarna eller den större stoltheten att ge upp sitt oberoende. Inte så få röster talade om en annektering av områden i exempelvis Fjärrkarelen som aldrig tillhört det självständiga Finland. Men förvisso var det en slags balansakt, Finland hade näppeligen förblivit självständigt om Barbarossa hade varit litet mer lyckosam. Oavsett vilken missvisning man föredrar är det ju vad som passade in i segrarmakternas historieskrivning sedan Finland gjort avbön som "gäller". Efter kriget hade ju ingen vid sina sinnens fulla bruk "egentligen" haft någonting att göra med Nazityskland, tveksamt om någon "egentligen" hade varit nazist över huvud. (Det finns vissa märkliga paralleller med dagsläget, bisarrt nog misstänker jag att det snart kommer att vara svårare att hitta någon som kallar sig kommunist än någon som kallar sig nazist. O tempora, o mores! Nåväl, får man leva trettio-fyrtio år till kommer folk nog att förneka sitt liberala förflutna också.)

Som du mycket riktigt säger, måste först demokratibegreppet noggrannt definieras för att det skall gå att säga något bestämt om huruvida någon eller något är odemokratiskt. Det var ju snarast det jag reagerade på från början, även om diskussionen senare mer har rört synen på Finland och mellankrigstiden. Din definition av demokrati däremot har ju endast skymtat fram mellan raderna. Min egen definition av demokrati är skäligen enkel. Demokrati är folkstyre och detta är ett styrelseskick som inte existerar och aldrig har existerat. Frågan är om det är något som överhuvudtaget är genomförbart. Sedan finns det vad som kallas demokratier i brist på bättre benämning. I litteraturen brukar man skilja mellan direkt demokrati och indirekt demokrati (dvs i realiteten någon form av parlamentarism). Det som reellt kallas demokratier och begreppet indirekta demokratier sammanfaller till stora delar. Jag skulle nog vilja säga att den västerländska demokratidefinitionen förutsätter ett parlamentariskt styrelseskick. Teoretiskt skulle man naturligtvis kunna ha en folkvald diktator av något slag, en enväldig president eller valkung eller liknande, men jag tror att det i praktiken skulle uppfattas som en smula suspekt. Dessutom skulle det kunna sägas vara en vid definition av parlamentsbegreppet: en folkvald församling bestående av en person.

Nå, detta är till stora delar irrelevant. Jag tror förvisso att det skulle kunna finnas en ideal västerländsk demokratidefinition som det går att resonera sig fram till genom att stipulera vad som bör och inte bör ingå, men någon sådan demokrati lär heller aldrig ha existerat. Demokratibegreppet är i verkligheten ett slags realpolitisk ad hoc-mässig definition. Jag skulle kunna utveckla det närmare, men jag tror att det du förstår vad jag menar. För att ge en enkel modell kan vi säga exempelvis: det Pentagon säger är en demokrati, är en demokrati. (Penatagon är naturligtvis utbytbart mot påven, Bill Gates, Ian Paisley eller vad man nu kan tänka sig.)

Mellan det ideala och det reala demokratibegreppet råder en diskrepans. Det förra är en slags måttstock och avvikelserna från denna får vägas mot militära, ekonomiska et c intressen för att avgöra om en stat är demokratisk eller inte. Turkiet är sålunda en fin demokrati i NATO:s ögon, Finland och Förbundsrepubliken Tyskland var naturligtvis fina demokratier med svenska ögon såsom viktiga handelspartners (ja, parallellen är litet väl häftig, men varför skall jag börja vara resonlig nu?).

Detta är i dina ögon att banalisera skillnaden mellan demokrati och icke-demokrati. Förlåt mig tusenfalt, men jag är så korkad att jag inte kan se någon knivskarp gräns, förutom möjligen att det ena existerar och det andra inte. Hur många lik i garderoben är acceptabelt för att man inte skall passera den gräns du menar? Har du någon enkel definition att applicera så kläm gärna fram med den. Problemet är att om man försöker formulera en definition som täcker in alla stater som i dagligt tal kallas demokratier, så blir den såpass urvattnad att där skulle rymmas ganska mycket som definitivt inte kan betecknas som demokrati i någon mening.

Samarbete mellan demokratier är bra, skriver du. Visst, det bör finnas med i varje floskelsamling med självaktning. Det finns dock ett visst intresse för hur det sker och framför allt varför. I vilket syfte skall demokratier samarbeta? Det historiskt mest näraliggande är väl för att puckla på alla andra som man anser inte vara demokratier - vilket också brukar vara det som är lättast att komma överens om. EU är tämligen obegripligt. Standardiseringar och gemensamma beslut kan liksom förr regleras genom avtal. I svensk politik handlar EU mest om att det givit sossarna ett slagträ att inrikespolitiskt krossa välfärdsstaten och utrikespolitiskt sopa undan resterna av den fiktiva neutraliteten. Ett juste symbolvärde, men vad skall det annars vara till? Annektera Polen?
- Magnus