SEXTANT nummer 11
Date: Fri, 22 Sep 2000 23:20:40 +0200
Subject: Sextant nummer 11
From: "Karl-Johan Noren" <kjnoren@hem.passagen.se>
SEXTANT nummer 11
Ett mindre e-fanzine av Karl-Johan Norén, Sorögatan 101 2tr, 164 47 Kista, 08-751 71 73 <kjnoren@hem.passagen.se>.
***
Ännu ett nummer av Sverifandoms ledande e-fanzine finns nu att beskåda i all sin härlighet! Vad det ska innehålla den här gången vet jag inte själv ens, om man undantar den fylliga brevspalten och att det inte ska bli någonting om OS.
Tidigare nummer finns som vanligt att beskåda i Hans Perssons elektroniska fanzinearkiv
http://www.lysator.liu.se/~unicorn/fandom/fanzines/sextant/
***
Det här numret av Sextant borde ha kommit för länge sedan, men saker och ting har en tendens att skjutas upp eller komma i vägen. Förra veckan var det Fandoms Kommunnytt nummer 13, och den här veckan var det arbete med SFF-bulletin 122. Nu är jag dock klar med mitt viktigaste bidrag till bulletinen, så jag tror att jag kan ägna mig åt lite friare fanniska skriverier utan att få dåligt samvete, så varför ska jag då ge en massa ursäkter om varför fanzinet är försenat som bara kommer att ge mig dåligt samvete igen?
Världen är, som alla vet, bra liten. För några dagar sedan pratade jag på telefon med min mor och jag kom att nämna Stiftelsen Alvar Appeltoffts minnesfond, vilket väckte hennes intresse. Det visade sig bara inte att hon kände till och hade träffat Alvar, utan att hon hade läst tyska och engelska under Ellen Appeltofft på gymnasiet, och - häftigast av allt - att min moster Inga-Lena gick i samma klass som Alvar i Halmstad.
Jag får se till att skaffa några extra exemplar av minnesskriften att dela ut till släkten och intervjua Inga-Lena om Alvar - det borde bli ett intressant komplement till de mer fhanniska hågkomsterna.
Arbetet med Fantastika 2001 går också sin stilla gång, och med lite tur kan vi kanske lösa både hedersgästs- och lokalfrågan nu under september till belåtenhet. Blir det som vi hoppas kommer det att bli en riktigt minnesvärd kongress.
----
Could we please stop using the word "spooge," please?
----
På fantasyfestivalen nu i år passade jag på att köpa _Svart eld_ av Christina Brönnestam, delvis eftersom hon var där men i första hand eftersom jag kände henne lite grann från Robert Jordan-fandom (hon har dock, till skillnad från mig, slutat läsa Jordan), och jag måste säga att det var en god debut.
Boken är befriande fri från alla dessa fantasyklichéer vi alla känner till. Här finns inte en enda rödhårig prinsessa, inga hjältar som hackar sig igenom allt motstånd, inga onda furstar som är ute efter att ta över världen och definitivt inga hårda men godhjärtade barbarer.
Personskildringarna är överlag goda, även om främst Brantalas kunde ha gjorts mer nyanserad - men för att vara fantasyskurk så är han ändå tredimensionell - och strukturen i boken är också intressant. Öppnings- och slutscenerna i boken utspelar sig nämligen kronologiskt efter all övrig handling, vilket utnyttjas till att snabbt introducera både personer och bakgrund. Det var lite förvirrande innan jag förstod hur det hängde ihop, men i efterhand var det klart.
Stilistiskt sett är det bra eller till och med utmärkt, men tyvärr med undantag för dialogen, som ofta känns alldeles för uppstyltad. Å andra sidan så erkände Brönnestam att hon har svårt att skriva dialog under diskussionen på fredagen under fantasyfestivalen och det är hennes första bok, så jag är övertygad om att det kommer att bli bättre med tiden. Då retade jag mig mer på att personerna i boken hela tiden kallade varandra för "ni".
Och så undrar jag över den sista meningen i boken - är boken verkligen menad att sluta på det hotande sättet? Jag har svårt att läsa det på annat sätt.
----
Varning för serconism!
----
En författare som jag läst med förtjusning på senare tid är Charles de Lint, och då tänker jag på hans senare författarskap som vanligen är nutidsfantasy (_Memory and Dream_, _Trader_ och novellsamlingen _Moonlight and Vines_). Efter ett tag började jag fundera på de av hans noveller och romaner som jag läst var uppbyggda, och fick faktiskt några mindre aha-upplevelser.
Normal fantasy (det vill säga fantasy som utspelar sig i någon form av sekundärvärld) är ofta orienterad kring _hotet_, som nästan alltid är mer eller mindre inbyggd i världen och har funnits där länge, även om det kanske glömts bort. Hotet är ute efter att ta över eller förgöra världen och är alltså målmedvetet, men det är alltid någorlunda lätt att identifiera och man vet vad man ska göra med med, även om man kanske inte riktigt vet hur.
Man kan kontrastera det mot skräcklitteraturen, där hotet nästan alltid kommer utifrån och kan vara riktat mot huvudpersonerna lika gärna som mot hela världen. Men även här är hotet målmedvetet, och utgångarna är att antingen så nedkämpas hotet eller så besegras huvudpersonerna genom att de går under eller flyr.
Det som var intressant med Charles de Lints böcker var att han inte kunde inordnas i något av de två facken ovan. Hans böcker utspelade sig inte i en sekundärvärld och hotet var riktat mot en eller ett fåtal personer. Samtidigt fanns det inga ansatser till att skrämma läsaren.
Men den viktigaste skillnaden låg i synen på hotet. Istället för att vara målmedvetet inriktat på förödelse och undergång var det vanligen en naturkraft som huvudpersonerna inte kunde hantera eller förhålla sig till men som de måste lära sig hantera. Det kan inte besegras eller övervinnas utan måste förstås och integreras med huvudpersonen - varvid dessas karaktärsutveckling naturligt blir det centrala elementet i berättelsen. Istället för att de vinner eller förlorar så lyckas de eller misslyckas. Berättelsens nyckelterm blir integration.
En följd av detta blir också att berättelsen naturligt kan ges en moralisk underton som alls inte behöver vara av pekpinneslag utan snarare är problematiserande. Istället för att ge svaret "vad" ställer den frågan "hur?". Moralen finns där, men det viktiga är inte att peka ut den utan att i berättande form diskutera hur den ska tillämpas eller varför den behövs. Normalt har jag problem med att läsa ett stort antal noveller efter varandra som alla är moraliska, men Charles de Lint klarar av det, mycket troligen tack vare att han närmar sig det hela på detta sätt.
När jag sedan började fundera närmare på det här insåg jag att ett stort antal böcker som är nutidsfantasy fungerar på det här sättet, även om det var mindre tydligt, kanske beroende på att jag inte läste flera stycken av dem i sträck, kanske beroende på andra skäl. Emma Bulls _War for the Oaks_ och _Finder_ passar in i modellen ovan, liksom Neil Gaimans _Neverwhere_ och Tanith Lees _Elephantasm_. Även några av Steven Brusts böcker om Vlad Taltos passar in i modellen, främst _Teckla_ och _Phoenix_. De senare är inte är nutidsfantasy men ändå förhållandevis moderna i tonen.
Samtidigt passar långtifrån all nutidsfantasy in i modellen ovan. Ett gott exempel man kan ge är Fritz Leibers klassiska _Conjure Wife_. Till ytan kan man tycka att Norman Saylor uppnår en integration med magin i berättelsen, men i praktiken har han besegrat den: det är inte genom att acceptera den in i sitt liv som han räddar sin fru utan genom att han finner dess lagar och tvingar den till underkastelse. Magin reduceras till vetenskap och Saylor är samma person efter novellens slut som vid dess början. Än tydligare är Brian Stablefords _The Werewolfes of London_, där huvudpersonerna kastar ut magin ur världen och från sina liv och istället helhjärtat anammar den nya vetenskapliga världsbilden.
Nu vill jag inte påstå att magin ska vara mer lockande än vetenskapen, men jag tror att magin behövs i litteratur, poesi, konst och musik. Jag tror också att mycket av skälet till att jag tycker att dagens fantasy står och stampar på samma plats är att magin har reducerats till ett verktyg eller en motståndare istället för att ses som en levande kraft, en levande kraft som placerar bokens fokus inne i karaktärerna istället för att koncentrera sig på vad de gör.
----
Kan man mima med en mimeo?
----
Sextants brevspalt fortsätter sitt segertåg över Sverifandom! Först ut denna gång är Johan Anglemark <johan.anglemark@bahnhof.se>:
Men för helsike, vet vare sig du eller Ante att det är Yngvi som är lusen?Beträffande Aynia 3 tror jag inte att jag så mycket tappade bort det, som missade att få det med mig hem. Jag lät bli att ta ett ex i tron att jag redan hade korpat åt mig ett, och när jag kom hem så upptäckte jag att det hade jag inte alls det. Så kan det gå. Månne någon snäll faned skickar ett nytt till mig...
Och så vill jag ge en eloge till Ante för att han tar bladet från munnen och säger en del sanningar om bokauktioner. Visst är det underhållning i att få höra några dåliga romaner bli slaktade av utroparen, men om auktionen bara är avstjälpningsplats för sådant man inte gillar, så skrämmer det bort folk från den. Man går på auktioner i första hand för att köpa böcker. När jag sist hade en kasse dussinfantasy som jag ville bli av med gav jag mycket riktigt bort den. Alternativt kan man auktionera bort hela bunten som ett utrop. Det är boring att låta ett par dussin skräpböcker stjäla halva auktionstiden.
Jabba jabba.
Johan
Tydligen inte.
Jag håller med om att auktionsförrättarna bör bli bättre på att samla ihop böcker i klumpar vid behov (gäller även vid fanfondsauktioner!), men jag tror heller inte att det finns en risk för att auktionerna blir rena avstjälpningsplatser. Dessutom är det rätt stor skillnad mellan att sälja rent skräp och sådant man personligen inte gillar.
Andreas Gustafsson <ante@Update.UU.SE> skickade följande lilla kommentar om sitt förra LoC:
Jag vet inte om det egentligen var menat att du skulle pubba det där om auktioner och Ninni, kanske skickade det främst till dig.Men å andra sidan så tycker jag att hon gjorde fel.
/Andreas
Om du inte säger vad som är icke-publika kommentarer (eller om det är uppenbart att det rör sig om sådana), hur ska jag kunna veta vad som du vill ska publiceras från ditt brev? Eftersom det inte finns några utrymmesskäl till att stryka i breven i e-fanzines så gör jag det endast om det klart framgår att kommentaren inte är för fanmänheten eller om den är av mer redaktionellt slag.
Upsalafandom odlar tydligen flitiga brevskrivare, för näste person som hörde av sig var Magnus Eriksson <emeresq@algonet.se>:
Jaja, du närmar dig.Nå, det här med LoC:s. Det där med regelbundenhet är förstås inte hela sanningen. Jag tror att Enhörningen kanske faller på att det inte kommer ut tillräckligt ofta. Min teori om regelbundenhetssporren är att man undermedvetet har en drift att vilja se sitt eget LoC i tryck ganska snart. Kommunnytt har snarast den nackdelen att det inte verkar finnas så mycket plats för en LoC-spalt.
Om man ser LoC-skribenten som driven av jakt på egoboo (vilket givetvis inte är sant för dig och mig och någon till, men de andra...) så tror jag två saker är viktiga för att hon/han ska komma igång: 1) att se sitt eget namn i fanzinet (i Sextant 10 nämner du t.ex. två böcker jag har översatt, men inte mitt namn, tss tss) 2) att det finns en omfattande LoC-spalt vars beryktade skribenter är en skara man gärna ville tillhöra, låta glansen från någon BNF även omvärva även sig. Samt naturligtvis den eviga sanningen i fandom: aktivitet genererar aktivitet.
Om man däremot ser LoC-skribenten som driven av att det finns något intressant att kommentera, berömma, kritisera, så är det naturligtvis ganska deprimerande för en faned som får lite LoC - slutsatsen är givetvis att denne faned är dum, ful och ointressant och har sig själv att skylla (vilket förr inte var något problem för en tonårig neofan, eftersom det gick i linje med den allmänna självbilden). Det är frustrerande för någon som Rickard Berghorn som gör ett av de bästa fanzinen i Sverige och ser att han kvantitativt får sämre respons än betydligt mindre genomarbetade fanzines.
Rickard har dessutom paradoxalt nog det emot sig att det är en "allmän sanning" att Minotauren är bra, vilket gör att kommentarerna gärna sveper snabbt över det som är bra och istället koncentrerar sig på något som man funnit mindre nöjaktigt.
För min del tycker jag dock att det generellt sett förekommer förvånansvärt mycket LoC:s. Fandom idag är ju mycket mindre brevbaserad än den var, fansen är mer koncentrerade till vissa orter och träffas oftare. Förr satt ju en stor mängd faneds isolerade på småorter litet här och var, alla hade omfattande brevväxlingar med åtminstone 4-5 andra fans, mer sporadiska brevväxlingar med betydligt fler och eftersom man ändå skrev ett brev kunde man lika gärna slänga in litet kommentarer om mottagarens senaste fanzine.
Är det verkligen fortfarande så att flickor får bättre respons för att de är flickor? Det är i såfall en märklig rest från en tid då det gick fyrtio sexualfrustrerade pojkar på varje flicka. Det konservativa sf-fandom.
nåväl,
magnus
Och jag är ifatt!
Det var Rickard som förde fram teorin om flickor och LoCs med anledning av att Sjöblom & Lundwall fick fyra LoCs på sitt första fanzine. Själv tror jag det delvis kan ligga något i det, men att just nu är underlaget av fanzines och LoCs för litet för att man ska veta någonting, och det kan knappast vara den enda orsaken.
Du har säkert rätt i att fandoms förändrade demografi spelar en stor roll, inte bara för LoC-skrivandet utan troligen också för fanzineskapandet som helhet. Internet kan nog också spela in - idag är det lika enkelt att hålla kontakt med New York från Alingsås som till Sala eller för den delen Stockholm eller Göteborg.
Jag får be om ursäkt för att jag missade ditt namn i förra numret, men det kunde ha varit värre, till exempel att jag inte skickade det till dig. Du kan ju sända mig en lista på alla böcker du översatt så kan jag kolla den varje gång jag behöver nämna en svensk bok. Sedan behöver jag bara motsvarande listor för Anders Bellis, Ylva Spångberg, Olle Sahlin med flera...
Det är möjligt att jag kör längre LoCs till Kommunnytt i Sextant om jag tror att de förtjänar en större spridning, men det är minst sagt en dålig lösning. Å andra sidan är knappast Kommunnytt det fanzine i Sverige som behöver LoCs mest. Eftersom formatet är så litet och jag ofta ger det direkt till fansen kan jag ofta få respons direkt vid utdelningstillfället.
Upsaladominansen bröts dock till slut av Ninni Pettersson <vidumavi@swipnet.se>:
Hej, hej!Ett LoC även på detta nummer! (Jag har så j-a ont i ryggen just nu att jag kan lika gärna sitta framför datorn, det kan knappast bli värre än det redan är.)
[Ang LoCs och tjattermentalitet]
Jag tror (tyvärr?) att det ligger en hel del i den här teorin. Det är lätt att slänga ihop ett svar på något lättsamt. Man behöver inte grubbla så mycket på exakt hur man ska uttrycka sig för att få fram det man menar, det är bara att skriva. Ska man skriva ett mer genomarbetat svar måste man först smälta det man läst och det är så lätt att det där kloka och genomtänkta svaret aldrig blir skrivet. Jag misstänker också att den här tendensen blir extra accentuerad när det gäller saker man får via mail, av någon anledning har mail en tendens att börja kännas gamla och inaktuella väldigt fort.[Ang Anne McCaffreys första böcker]
Det måste ha funnits en tidigare svensk utgåva av _Dragonflight_ än Äventyrsspels. Jag minns nämligen hur jag hittade den på bibliotekets vuxenavdelning någon gång under tidigt 70-tal. Den var både sf och hade SEX i sig! En omtumlande upplevelse för mitt sisådär 11/12-åriga jag. Så jag ser kanske på hennes tidiga verk genom alltför rosafärgade glasögon.[Ang Andreas Gustafssons åsikter om försäljningen av McCaffreyböckerna]
Det är väldigt tråkigt att han upplevde mig som så störande. Men varför sa han ingenting till mig då? Det borde väl ha varit mer effektivt än att kverulera om saken i ett LoC flera veckor senare. Andra tog upp saken med mig efteråt och jag har lovat att gå ut nästa gång böcker jag lämnat in till en auktion säljs. Mitt problem är nämligen att jag sitter och känner mig som om jag försöker prångla ut nåt under falska förespeglingar om jag inte säger vad jag tycker om boken ifråga.[Ang växande bokhögar]
Jag har just katalogiserat en hög facklitteratur jag köpte på antikvariat för några veckor sedan. Varför är det så att man (eller är det bara jag) tappar alla hämningar när man går in på ett antikvariat? Känslan av att det kanske är enda gången man ser just den där boken är så överväldigande att man bara inte kan låta bli att köpa nästan vad som helst. Speciellt gäller detta för min del facklitteratur. Och det gör inte saken bättre att jag sedan har enorma svårigheter att göra mig av med just facklitteratur. Skönlitteratur gör jag mig glatt av med, om jag inte tror jag någonsin kommer att vilja läsa den igen, men en fackbok *kan* man ju alltid få nytta av någon gång. Tur nog verkar hyllorna räcka ett tag till i alla fall. Så det är bara att ställa in sommarens fynd på rätt plats: _A Student's Grammar of the English Language_ från 1990 och _Amerikansk-engelsk - svensk militärordbok_ från 1957 på "Språk, lexikon och uppslagsverk", _Jag och min katt_ från 1959 på "Katter" och _AB Wiskadals Vår och Sommarkatalog 1937_, _Jul på Skansen_ från 1997 och _Stora boken om livet förr_ från 1988 på "Kulturhistoria och hantverk". Håhåjaja.Till slut en lino som jag hittat i någons signatur och inte har en aning om vem som är upphovsperson till, men det ligger mycken klokskap i den: "A boy can learn a lot from a dog: obedience, loyalty, and the importance of turning around three times before lying down."
/Ninni Pettersson
När du nu säger det så kommer jag ihåg att jag sett just _Dragonflight_ i äldre svensk översättning på biblioteket, men det var som sagt i Äventyrsspels utgivning och i Magnus Erikssons (nöjd nu?) översättning jag först stötte på henne. Däremot kan jag inte komma ihåg några sexscener, om man undantar den form som min kompis Helena Zeegers beskriver som "de pussade varandra... och sedan var hon med barn!). Antingen strök Magnus och Johan Anglemark dem eller så bedömde min då luttrade 20-åriga hjärna dem som ointressanta.
Den där militärordboken tror jag faktiskt att jag har sett - jag tror min far norpade med sig den från när han gjorde värnplikten som malaj på Ing 2 i Eksjö. Hoppas ryggen är bättre nu!
Tommy Persson <tompe@ida.liu.se> ville kommentera Andreas Gustafssons insändare i nummer 10 där denne talade om varför det skulle anses oförskämt att ha försöka bestämma vad folk ska ha på sig men inte vad de ska tro:
Det är väl ändå skillnad på att ha svarta skor och att hålla saker för sanna utan alltför bra skäl till detta. Det man håller för sant påverkar ens beteende väldigt mycket och detta påverkar andra människor och denna påverkan kan vara mycket negativ. Påverkan av svarta skor borde inte vara så negativ för andra människor./Tommy Persson
Jag överlåter åt mina kära läsare att fortsätta med den här debatten!
WAHF: Rickard Berghorn (som tyckte jag klandrade honom i mitt LoC-svar om Alvarflytten när det var menat som enkla konstateranden om folk i allmänhet, jag ber om ursäkt för missförståndet) och Rolf Strömgren.
***
( ) Ett fanzine lever
( ) Fångar och frigör tanken
( ) Ibland samtidigt
--
Karl-Johan Norén -- kjnoren@hem.passagen.se
http://hem.passagen.se/kjnoren/
- Att tro att folk är lika dumma som man tror är dummare än man kan tro
