SEXTANT nummer 6
Date: Fri, 23 Jun 2000 22:59:32 +0200
Subject: Sextant 6
From: "Karl-Johan Noren" <kjnoren@hem.passagen.se>
SEXTANT nummer 6
Ett mindre e-fanzine av Karl-Johan Norén, Sorögatan 101 2tr, 164 47 Kista, 08-751 71 73 <kjnoren@hem.passagen.se>.
***
Sextant fortsätter att komma ut, men nu i lägre takt än under den hejdlösa inledningen. I fortsättningen räknar jag med att fanzinet ska komma ut veckovis, men den som lever får se. Om man har missat tidigare nummer finns de att hämta från Hans Perssons fanzinearkiv:
http://www.lysator.liu.se/~unicorn/fandom/fanzines/sextant/
Denna gång bjuder jag på en välmatad LoC-spalt och en diskussion kring hemliga sällskap, vilken kommer sig av ett angrepp från Ahrvid Engholm på Rickard Berghorn på sverifandom-listan eftersom Rickard har startat en liten skrivgrupp på Internet där inte Ahrvid får vara med. Eva Norman bidrar med en presentation av romans-fandom.
***
#ifdef=läsaren_är_ej_Ahrvid_Engholm
Sextant är en inåtriktad, hemlig och sluten APA som styrs enväldigt av diktatorn Karl-Johan Norén, som egentligen är en svampliknande organism från Alfa Centauri, hitsänd för att infiltrera och överta sverifandom, fandom och sedan jorden. Metoderna härstammar bland annat från organisationen Gurka, som av vissa numera anses vara ytterst fånig och barnslig, men som givet sina förutsättningar var ytterst framgångsrik.
Metoden som Sextant använder i infiltrationen och maktövertagandet är att skapa kontroverser (enligt principen "söndra och härska"), och att bortdefiniera folk med synpunkter som är obekväma eller icke passande efter vårt maktövertagande. Fandom skall omvandlas till en kommunistisk och nazistisk sekt som ägnar sig åt hyllningstal till ordförande Gonzalez på klingonska, bär bruna skjortor och använder dianetikens principer.
Medlemmarna i APA:n utsätts för systematisk hjärntvätt så att de rationaliserar medlemskapet med en allmän känsla av att det är djäkligt ballt att vara med, medan det i själva verket skapar misstro mot allt och alla utom Sextants diktator. Medlemmarna fås att stärka sin bristande självkänsla, genom att vara medlemmar i en exklusiv klick definierar de sig själva som mer värda än annat drägg som man definierat bort från klicken.
Sextants ledord är "Splittring! Misstänksamhet! Fraktionsverksamhet!"
Kom med oss du med!
#endif
Den 19 juni skickade Ahrvid Engholm ut ett brev till sverifandomlistan, SKRIVA-listan och svenska skräckakademiens lista. Orsaken var att han hade sett en referens till en e-postlista kallad weirdwriters. När han ville gå med i den beviljade Rickard Berghorn, listans administratör, inte Ahrvid medlemskap.
Nu vill jag inte gå djupare in på den specifika diskussionen mellan Rickard och Ahrvid än jag gjorde i ett inlägg på sverifandom-listan på natten mellan den 19 och 20 juni. Det jag vill diskutera är Ahrvids principiella motstånd mot olika former av slutna grupper, det vill säga en grupp där inte vem som helst kan komma in och delta i eller följa diskussionen, på ett mer allmänt plan.
Låt mig först säga att jag är av princip mycket skeptisk mot principellt orienterade resonemang (heh). Om människor står mot principer ställer jag mig på människornas sida, eller jag försöker i vart fall göra det. Genom att ställa principer före människor utvisar vi människor som flydde hit och av olika skäl uppgav falska uppgifter till våra myndigheter - ibland efter flera år i Sverige. Genom att ställa principer före människor går det utmärkt att lägga ned en fabrik - trots att den går med vinst - för att den inte passar in i den övriga verksamhetens "fokus" eller inte ger tillräcklig vinst. Mängden exempel kan mångfaldigas.
Så till frågan om just slutna grupper. Att se alla slutna grupper som en stor homogen massa där de förr eller senare blir hemliga och inåtriktade vare sig de vill eller inte ser jag som en alltför kraftig förenkling. _Alla_ grupper är, på ett eller annat sätt, slutna, annars skulle de inte vara grupper. Avgränsningen kan vara svag eller stark, men det finns alltid ett drag av slutenhet, om inte annat genom att medlemmarna i gruppen kan skilja mellan medlemmar och icke medlemmar.
Det som Rickard vill skapa med sin weirdwriter-grupp är, vad jag förstår, ett litet, intimt och väl sammanhållen forum dit medlemmarna kan skicka sina alster och få kritik och råd. För att något sådant ska fungera i längden krävs det att gruppen är (relativt) sluten - att möjligheten att delta i eller följa gruppen begränsas till en liten mängd personer. Detta särskilt eftersom diskussionen behandlar så personligt känsliga ämnen som ens egen text.
Det finns flera skäl för detta. Genom att deltagarna vet att det de skickar till gruppen endast går till personer de känner och vet vilka de är får gruppen en grundtrygghet. Även om personer utom gruppen inte kan gå in i själva diskussionen skulle deras blotta närvara som läsare innebära ett brott mot intimiteten. Uppgifter kan inte längre lämnas i förtroende.
Om man vill att samtliga på listan ska känna varandra krävs det ett aktivitetskrav på medlemmarna, och det senare gör återigen att gruppens medlemsantal måste hållas nere för att inte volymen meddelanden som gruppens medlemmar ska hantera ska bli oöverskådlig eller ohanterbar. Det är också psykologiskt lättare att föra fram sin text och få den kritiserad om man vet att alla andra på listan ska göra samma sak. Om man som Ahrvid "bara [vill] hålla koll på vad skrivarlistor sysslar med" så kan man genom sin blotta närvara skada gruppens syfte - skrivandet och kritiken av det skrivna.
Sedan får man inte glömma den juridiska aspekten på det hela. Många tidningar och förlag vill att verk de köper inte ska ha varit publicerade tidigare, annars betalar de mindre. Skickar man en novell till ett forum där vem som helst kan läsa den i syfte att få kritik kan detta då innebära att den blir mer svårsåld eller att man får mindre betalt.
Så länge som man inte håller sin verksamhet hemlig (och notera att bara för att man inte utannonserar den så är den inte hemlig!) eller sysslar direkt med fraktionsverksamhet eller konspirationer så finns det ingen grund att bli upprörd eller förnärmad över sådana grupper - de finns överallt omkring oss. Kompisgänget som sitter och dricker öl kring teven varje fredagkväll är bara ett exempel. Finns det misstankar om att en sådan grupp ägnar sig åt konspirationer ska man naturligtvis utreda det och publicera det om man finner belägg för det - man ska inte börja med att högljutt proklamera gruppens fördärvliga effekt. Finns det inga sådana misstankar finns det heller ingen anledning att gå in och rota i det hela. Jag kan inte tänka mig att denna tankegång skulle vara främmande för en journalist.
Sedan krävs det alltid någon form av öppenhet för den här typen av verksamhet. Jag är en varm vän av den svenska offentlighetsprincipen, men att gå så långt är naturligtvis att ta i och det skulle också mer eller mindre sabotera själva syftet med gruppen i Rickards fall. Vad man däremot kan vara öppen om är vad man sysslar med och möjligen vilka som är med. Man behöver inte annonsera om det, men däremot kan det vara lämpligt att svara på sådana frågor om det kommer upp. Vilket Rickard också har gjort - senaste Minotauren innehöll en kort presentation.
Visst kan en grupp av den här typen skapa en vi känsla av här inne-de där ute av överlägsenhet, men risken för detta är liten så länge medlemmarna i gruppen inte börjar (eller tvingas) se sig själva i första hand som medlemmar i gruppen istället för samhället i stort. Men också här ska man hellre fria än fälla och se till att ha belägg innan man går ut offentligt med anklagelser.
Nog om det och vidare till något trevligare.
Kanske en jämförelse mellan The Magazine of Fantasy & Science Fiction och Isaac Asimov's Science Fiction? (Varför har amerikanska tidskrifter så långa namn, förresten?) Dubbelnumren för oktober-november 1999 kan kanske vara en bra start.
Asimov's innehåller kortromaner av Connie Willis och Walter Jon Williams; långnoveller av Kim Stanley Robinson, Gardner Dozois och Richard Wadholm samt noveller av Mike Resnick, Tony Daniel, Nelson Bond och Michael Swanwick.
50-års-jubileumsnumret för F&SF har en kortroman av Lucius Shepard; långnoveller av Ursula LeGuin, Robert Silverberg och Kate Wilhelm samt noveller av Terry Bisson, Harlan Ellison, Ron Goulart, Theodore Sturgeon, Jonathan Carroll, Poul Anderson, Howard Waldrop, Robert Sheckley, Gene Wolfe och Carol Emshwiller. Knappast ett vettigt objekt att jämföra med...
Låt oss börja enkelt. Hur mycket text får man per nummer? I båda fallen blir det en hel del, 160 sidor i F&SF och 146 i Asimov's. Eftersom bägge tidskrifterna är större än en normal pocket blir det en hel del text i varje - kanske motsvarande en gammal Ace Double i varje. Trots att F&SF har fler sidor, få annonser och inga illustrationer till berättelserna innehåller den troligen något mindre text än Asimov's, som har ett något större format och använder ett mindre typsnitt och radavstånd.
Men det spelar nog ingen större roll om det ena magasinet innehåller tusen ord färre än det andra. Det viktiga är väl innehållet?
Asimov's har alltid en inledning av Robert Silverberg liksom ibland en kolumn om sf på Internet, medan motsvarande saknas i F&SF. Däremot har F&SF relativt ofta en filmkolumn och mycket roande kåserier av Paul Di Filippo. Den senare skriver också - liksom bland andra Norman Spinrad - bokrecensioner för Asimov's, men F&SF är nog lite vassare där med en fast kolumn av Charles de Lint och ibland också från Elizabeth Hand. Slutligen innehåller F&SF vetenskapsspalter från personer som Gregory Benford. Sammantaget får man nog se F&SF som lite starkare när det gäller det icke skönlitterära innehållet.
Men det är naturligtvis novellerna som ska avgöra det hela. Enligt indexen för 1999 bjöd Asimov's på totalt 51 författare medan F&SF publicerade totalt 81! Skillnaden är naturligtvis att Asimov's betydligt oftare har två eller fler noveller av samme författare under året. Särskilt Michael Swanwick, Brian Stableford och Robert Reed har förekommit ofta (men den senare är produktiv och har också förekommit en hel del i F&SF).
När det gäller själva novellerna innehåller Asimov's förutsägbart nog mer sf, om ock också en del fantasy eller magisk realism. F&SF uppvisar en större blandning. Asimov's verkar också favorisera ett mer konventionellt berättande medan F&SF oftare har experimentella berättelser eller psykologiskt inträngande noveller - dock är mer konventionella berättelser fortfarande i majoritet. Man ska heller inte generalisera alltför mycket, om man bortser från återtrycket av "Flowers for Algernon" är det Asimov's som har den djupaste psykologiskt-etiska novellen i form av "Results" av Kristine Kathryn Rusch i mars-numret 2000.
Så vad ska man välja? Det går egentligen inte att gå fel med någon av tidskrifterna. Är man osäker kan man be att få titta på några av mina exemplar, annars hoppas jag att jag lyckats ge lite (om än inte mycket) vägledning.
Och jag har fortfarande inte fått juni-numret av F&SF. Grrr...
Linnéa Anglemark efterfrågade lite mer informatiom om romans-fandom som diskuterades lite grann i förra numret. Eva Norman stod till tjänst med följande:
+++
Romantisk Fandom
Jag blev ombedd att skriva om fandom kring romantiska böcker. Eftersom jag inte är så väldigt involverad inom romantisk fandom är jag rädd att detta till en början snarare blir en strukturering kring olika typer av romantiska böcker. Jag tänker först efter detta komma in lite på de olika typer av fandom jag stött på inom romantiska böcker.
Romantiska böcker utspelar sig i olika standardmiljöer, det är inte utan anledning som de brukar kallas för formel-böcker. Det finns tre huvudgrupper i miljöerna: historiska-, nutida- och framtidsbaserade miljöer.
De historiska miljöerna är vanligen en av dessa sex: sten/bronsåldern, antiken, medeltiden, renässansen, sekelskiftet 1700/1800 talet (benämnt Regency-perioden eftersom det var under denna tid som George III av England var satt under förmyndare på grund av återkommande anfall av sinnessjukdom), samt viktoriansk tid det vill säga mitten till slutet av 1800-talet.
De nutida miljöerna, där en av parterna, för det mesta mannen, är väldigt förmögen och kvinnan vinner honom med skönhet och stark personlighet.
De framtida miljöerna skiftar starkt i kvalitet från urusla till nåja. Man kan säga att 1930-talets shejk-romaner, ofta totalt oläsbara, nu har flyttat ut till rymden. En miljö utan fungerande ekonomi, ekologi, politik eller vetenskap! Givetvis finns det undantag men de är få. [Som om den vanliga äventyrs-sf-romanen skulle vara så mycket bättre /red.]
Inom dessa miljöer beror det mycket på författarens/författarinnans kunskaper och villighet att skriva bra beskrivningar för hur mycket sex som finns med. I allmänhet kan sägas att inom alla dessa miljöer har det skapats böcker som varit allt från väldigt pryda till extremt erotiska/rena porren. Barbara Cartlands prydhet är en extrem där något mer än lätta kyssar och kramar måste vänta på äktenskapet, förutom skurken som kanske vågar sig på en hand ner i en urringning eller en tungkyss. För detta får han givetvis plikta med sitt liv. Den andra extremen kan exempelvis Dara Joy stå för, där i en bok på 500 sidor 250 sidor innehåller erotik/rent sex, medan det på ytterligare 100 sidor finns hänsyftningar till nästa/förra samlaget eller innebär en gradvis övergång till detta.
En annan sak som även den varierar väldigt mycket inom de historiska romanserna är korrektheten i detaljer vad gäller lagar, sedvänjor, historiskt belagda händelser, kläder, mat med mera. Det kan vara allt från den detaljkunskap som Roberta Gillis visar i sina medeltida miljöer till riktigt horribla situationer!
Som en följd av detta har författaren/författarinnan en mycket viktig roll inom fandom.
I likhet med många andra former av fandom har även den romantiska sina egna tidskrifter, kongresser/sammankomster, websites med mera.
Tidskrifterna innehåller givetvis recensioner, vilka böcker som är på väg att komma ut, personligt skvaller om författarna, uppgifter om vad författarna håller på att skriva på just nu och så vidare. Många av tidskrifterna som till exempel The Romantic Reader har även en stor del av sina artiklar och recentioner tillgängliga från Internet.
RWA (Romance Writers of America) är den stora sammanslutningen av författare. De har en egen STOR kongress (cirka 10.000 deltagare är inget ovanligt) en gång om året. En välkänd författare får dessutom räkna med, att vara ute och signera böcker runt om i USA en eller två månader om året, för att väcka publicitet kring just dem och deras böcker. När en av dessa välkända författare når en stad med en organiserad romantikfandom blir han/hon automatiskt huvudpersonen i en mini-con eller något större. Dessutom ordnar i flera städer förlagen kongresser med allt vad detta innebär av diskussioner, paneldebatter, maskerad (med män och kvinnor sorterade i tidsmiljöer), supande, hedersgäster med mera.
De allra flesta av de kända författarna har egna websidor, som de antingen själva kontrollerar eller som drivs av deras fans. Dessa av fans administrerade sidor är givetvis av mycket varierande kvalitet. Kvaliteten varierar mellan sådana som författarna samarbetar med och lämnar aktuellt material till och sådana som endast består av felaktigheter och som dessutom bara är fula. En typisk websida innehåller en bibliografi över författaren uppdelad efter serier, en extremt kortfattad biografi, en eller ett par intervjuer med honom/henne, en lista med länkar inom den aktuella historiska miljön (dessa är ofta väldigt dåliga) samt adressen till fansens diskussionslista så att man kan anmäla sig till den. Dessutom finns det alltid någon form av reklam (oftast en länk till Amazon eller deras förlag) så att de får pengar för att man tittat in på sidan.
Romantiska romaner finns i många olika format, böcker, kassetböcker, "levande" filmer av varierande längd, tecknad film med mera. Böckerna finns i alla tjocklekar allt från förlaget Harlekins strikta 160-170 sidor upp till monster på 700-800 sidor. De finns även i olika utförande allt från inbundna specialutgåvor till de billigaste formerna av pocketböcker med dåligt papper, tryck, sättning och limning.
Eftersom det är lättare för läsare att ta till sig en ny bok eller liknande och komma in i den om de redan känner till miljön och en del av bifigurerna skapar många författare egna samhällen, släkter och vänskapliga "gäng" där de sedan behandlar en person eller fler per tillfälle. Det kan bli väldigt långa serier på detta sätt! För att inte bli uttråkade av vad de själva producerar har många författare flera olika serier på gång samtidigt inom en och samma historiska miljö. Det är inte ovanligt med fans till en viss författare som är slaviskt tillgivna en bestämd serie eller del av serie.
Många är de som känner sig kallade att skriva romantik, tyvärr är det inte lika många som har de kunskaper som krävs eller egenskaper som passar för detta. Man märker detta inte minst på de websidor som tillåter fans att skicka in egenhändigt skrivet material. Det inskickade materialet kan vara generellt inom en viss tidsperiod, bundet till en bestämd författare eller en viss serie av en bestämd författare. De få som är duktiga skickar förr eller senare in ett manus till något av de förlag som ger ut romantik, (även de inte så duktiga gör detta, arma gallrare på förlagen). De duktiga blir oftast uppbundna på "slavkontrakt" under några år och försvinner därmed fort från fansens websidor. Kvar på websidorna blir de inte så duktiga och de dåliga. Det vill säga jag rekommenderar att ni inte försöker komma in på en hel del av de websidor som finns, ni blir bara besvikna.
Anledningarna till att man läser romantik varierar förstås en hel del från person till person. De vanligaste är: verklighetsflykt, avslappning, vilja att bli erotiskt upphetsad på ett sätt man själv kontrollerar, i en del fall uppskattning av språkbruk, miljöer eller estetik. Olika former av verklighetsflykt och avslappning är dock de allra vanligaste skälen.
Som jag nämnde ovan är det många författare som har diskussionslistor knutna kring sig. De som finns med på dessa listor är på grund av amerikansk lagstiftning angående tal om sex, nästan uteslutande över 18 år. På listorna finns flera typer av fans som ni kommer att känna igen från andra listor; de som snackar mycket utan att säga något, de som verkligen diskuterar olika företeelser i böckerna, de som kan uttrycka sig, de som är okunniga och korkade och så vidare. Flamewars förekommer ofta i olika former på lisorna och uteslutningar är inte ovanliga.
Kläderna är en stor sak inom den romantiska fandomen. Kläder/tyger i böcker/filmer, kläder/tyger i verkligheten. Sömnad och olika tekniker att framställa kläder och bestämda effekter. Skor, smycken, håruppsättningar... listan kan göras lång. Maskeraderna på kongresserna kan vara rätt så överväldigande affärer. Bland de mer seriösa inom detta område kan man träffa på professionella klädskapare för media och SCA samt mycket skickliga amatörer. I värsta fall slutar det med en syntetfiberdräkt av horribelt snitt som får en att må illa.
+++
Även i detta nummer en LoC-spalt, och en osedvanligt välfylld en. Kristina Knaving <merry@BORTTAGET.SE> hörde av sig bara ett par timmar efter att Sextant 5 kom ut:
Tuesday, June 20, 2000, 12:22:00 AM, Karl-Johan wrote:
[ citerat från nummer 5 /red.]
KJN> Diskussionen blev rätt givande, men Kristina har tyvärr ett
KJN> föreläsande drag som inte direkt inbjuder till diskussion.Är det traditionellt med påhopp på nya fans i SF-fandom? Bara en fråga, eftersom jag varit med i ett par föreningar/fandoms tidigare men inte sett något liknande förut.
Det här var min första panel någonsin, vilket du kunde ha tagit reda på om du gjort dig besväret att fråga. Om mitt sätt att debattera bekymrade dig så hade du ett helt konvent att ta upp det på.
Ni undrade hur man skulle göra nya fans välkomna - det här är uppenbarligen inte rätt sätt. Jag är glad att jag har lärt känna LSFF innan, annars hade min uppfattning om SF-fandom i allmänhet sett annorlunda ut nu.
K.
Nej, jag konstaterar bara mitt intryck från panelerna du var med i och hur du diskuterade när vi pratades vid då och då i olika grupper. Orsaken till att jag reagerade är att jag själv hade (eller i värsta fall har) en tendens att göra samma sak. Det går att slipa bort, men då måste man också vara medveten om det. Du kan uppenbarligen en hel del, har mycket åsikter och är talför, och kan du slipa bort det draget blir du en strålande panelist.
Och faktum var att jag inte började reagera på det förrän sista dagen då vi satt och snackade med Krizan i baren, och då funderade jag igen på hur du diskuterade i panelerna.
Sf-fandom är inte bara vänskap, som togs upp en del i neofandom-panelen, utan också ofta brutal uppriktighet. Läs någon av Bellis fanzinerecensioner någon gång - kolla med Tommy eller Hans om gamla SFF-bulletin 118 eller det kommande nummer 121. Men brutal uppriktighet innebär inte något påhopp.
Näste person var Johan Anglemark <johan.anglemark@bahnhof.se>:
Hej!LoC kanske kommer senare, om jag hinner i kapp. Jag har varit borta från datorn i över en vecka och därför inte kunnat reagera. Sedan tror jag att utgivningstakten är för hög för att folk ska orka hänga med; det bidrar säkert till att sänka LoCfrekvensen.
Annars,
Kör hårt!
som Bellis brkar säga.
Jo, du kan ha rätt i att utgivningstakten varit rätt häftig, men jag ska slå av på den nu och sikta på att få ut ett nummer per vecka. Det tror jag blir rätt så lagom. Å andra sidan var det inte LoCs jag efterfrågade i första hand, utan bara att folk hör av sig. De kanske vänjer sig vid det och börjar skriva LoCs till SFF-fanzinen med?
Makan till Johan, Linnea Anglemark <nea@nea.pp.se>, hörde också av sig men med ett längre brev:
Tjaha, här kommer nummer fem av ett fanzine som jag inte har fått nr 1-4 av. Samtidigt är det enligt redaktören färre som får detta nummer än de tidigare... men matematik tråkar ut mig så det är bäst att inte gå in för djupt på dylika ting. Går det an att få baknummer, tro, eller ska jag be Johan (som åtminstone har fått ett par nummer, har jag sett i hans brevkorg)? Detta nummer får jag uppenbarligen enbart därför att jag finns omnämnd i det; det ska jag inte dividera över (matte igen!) men om det går för sig vill jag gärna ha nästa nummer också.Folk hör inte av sig. Nej, de brukar inte göra det. Samtidigt verkar du ju ha fått respons från minst 14 personer om jag tolkar det rätt. Det är faktiskt inte så illa!
Finns det en romansfandom? Inte för att det vore så underligt, men jag har aldrig stött på begreppet eller företeelsen. För den delen antar jag att få icke sf-läsare har stött på sf-fandom, iochförsig. Men det låter som om du känner till den eftersom du skriver "Trek- och romansfandom är betydligt mer kommersiellt och centralt organiserat." Detta låter lite som salig Ohlmarks' teorier om Tolkien- rörelsen som skulle vara centralstyrd från Oxford... på vilket sätt är den centralt organiserad? Och på vilket sätt är det en fandom? Har de kongresser, skriver de fanzines?
För övrigt verkar ju ConFuse ha varit himla trevlig, precis som man kunde förvänta sig. Ylva och jag m fl hade TröstCon i cyberspace, kongressrapport planeras.
-Linnéa
Jag trodde jag hade skickat åtminstone 1 till 3 till dig, men efter närmare kontroll upptäckte jag att jag inte gjort det. Där ser man. Baknummer kan du hitta, som jag noterade i inledningen, på
http://www.lysator.liu.se/~unicorn/fandom/fanzines/sextant/
Johan ska ha ett exemplar av nummer 4 på papper med såvida han inte slängt det - han var i vart fall kvick nog med att snappa åt sig ett exemplar.
I och med nummer 5 gick siffran över antalet som hört av sig också upp till 25, så det tar sig. Nummer 5 gick för övrigt ut till nästan lika många personer som tidigare nummer - de som fick den eftersom de var nämnda i numret är dock inte med i siffran 14.
När det gäller Trek-fandom går det att se flera skillnader, i vart fall internationellt men även lokalt - vi har stött på några sådana kulturskillnader under Swecon-arbetet. Trekkers använder betydligt mer uppstyrda organisationer med styrelser och stadgearbete, där det är styrelsen som förväntas organisera alla aktiviteter. Man tar också gärna in sponsorer som är med och anordnar saker i programmet på sina evenemang.
Naturligtvis är det inte filmbolaget som styr Trek-fandom, men däremot finns det exakt en stor organisation som har monopol på utgivningen av nya filmer, tv-avsnitt, böcker mm, som har kontakt med alla skådespelare och kan säga vad som ingår i grundberättelsens kanon. En rörelse kring Star Trek måste på ett eller annat sätt förhålla sig till filmbolaget så fort den når över en viss storlek, och jag tror att detta har varit en faktor i hur Trek-fandom har organiserat sig.
Vad gäller romansfandom är det knappast en fandom som vi känner den, utan romans-kryssningar, fester och annat som bokförlaget anordnar eller åtminstone är rätt nära involverade i. Se Eva Normans genomgång tidigare här i fanzinet.
Sedan svarade också Nicklas Andersson <hologram@algonet.se>, som tillsammans med Martin Andreasson och Rolf Strömgren håller på att bli en av Sextants mer regelbundna korrespondenter:
Jag måste få inleda med att säga att Nicolas Krizans bildvisning var för min del både rolig och givande. Men så tyckte jag alla hans punkter var bra (han var för övrigt också den enda av gästerna jag lyssnade på).Sedan måste jag påpeka att Farbror Martins saga var skoj efter en lite småseg inledning, synd bara att fortsättningen krockade med auktionen. Allt behöver inte vara fanniskt för att det skall vara bra.
_Robotar, UPA_ är intressant. Jag har kommit till sidan 24 och jag kan inte bestämma mig för ifall det är författaren, översättarinnan eller bägge som är så dåliga. Första kapitlet var en höjdare och nu när jag har sett _Plan 9 From Outer Space_ tror jag att boken mycket väl hade kunnat haft Ed Wood som författare. Utförlig recension kommer i Jordnöt på Nasacon.
Hans har förresten rätt i det där med reply, jag försöker att ignorera detta problem genom att helt enkelt klippa bort hela e-zinet och skriver från minnet så långt det går.
/ Nicklas
Ps. Ubåtsfilmen [som Brita nämnde i brevspalten i förra numret /red] heter U-571 om jag inte har helt fel.
Nä, saker behöver inte vara fhaaaniska för att vara bra, men på kongress vill jag vara fhaaanisk. Sittkrampen spelade också roll. Och "Jordnöt"? Nåja, namnet är knappast märkligare än "Virkbilagan" eller "Sextant".
Tommy Persson skickade också in ett brev (det här börjar närma sig längden på brevspalten i Minotauren!):
Nej, uppenbarligen verkade jag inte ha läst inledningen. Ja, det kan vara kul att fortsätta få Sextant. Egentligen tycker jag inte att det finns så stor anledning att begränsa vilka som får saker som skickas som email. Om du begränsar antalet folk som får Sextant så minskar väl incitametet för folk att ge respons då färre människor läser vad de skriver.På vilket sätt uppstod ett konceptmonopol på grund av Harlequin-bok-utgivningen? Och fandriven Trek-fandom borde inte lida av konceptmonopol.
Man får nästan aldrig mycket pengar för en inbunden bok på auktioner. För mig är det en nackdel att boken är inbunden då den inte passar i bokhyllan. Jag skulle vilja kunna köpa pocket-böcker då hardcover-versionen kommer ut och skulle i vissa fall kunna tänka mig att betala lika mycket för pocket-boken som för den med hårda pärmar.
ConFuse har mycket sällan haft utskriftsmöjligheter. Vi brukar ha datorer och nätaccess. Vi prioriterade helt enkelt inte detta. Det var ingen som tänkte på att det var viktigt med utskriftsmöjlighet.
/Tommy Persson
Nej, jag klagar inte över att det inte gick att skriva ut (och det löste sig ju till slut iallafall). Det var bara det att jag fått uppfattningen från något Hans Persson skrev att ni skulle ha sådana möjligheter. Jag tror många (nåja) skulle uppskatta det, men det är ju knappast något en kongress står eller faller med.
Det där med inbundna respektive pocket visste jag faktiskt inte (det brukar vara mest pocket som går på auktionerna, efter vad jag sett), men mina inbundna böcker på auktionen på Swecon 1999 gick för 40-50 kronor, och själv lägger jag dock gärna en eller ett par tior extra för en inbunden begagnad bok. Men att sälja böcker på auktion är naturligtvis alltid rätt slumpmässigt.
Andra typer av fandom diskuterade jag i mitt svar till Linnéa. När det gäller min begränsning av distributionen av Sextant så har den inte så mycket att göra med att minska läsekretsen utan att jag vill att Sextants läsekrets ska vara intresserad. Visst kan jag skicka ut fanzinet till 100 slumpvis valda personer, sverifandom-listan och en massa andra platser, men jag vill hellre ha en läsekrets som har visat åtminstone en minimal form av intresse.
IAHF: Niklas Krog ("Tack för intressat läsning"), Brita Planck, Magnus Redin, Thomas Padron-McCarthy ("Hallå! Hallå! Här är jag! Jag vill ha! Jag vill ha Sextant! Jag vill ha!"), Rickard Berghorn ("Jag läste dina Sextant med nöje"), Anders Wahlbom, Wolf von Witting, Rolf Strömgren, Jonatan Olofsgård ("Utsökt läsning när man är trött och vill kola [sic!] sina mail").
Därmed var det slut för denna gång.
***
( ) Jag visste inte vilka jag skulle skicka fanzinet till
( ) Du får inte det här fanzinet via e-post
(X) Hör gärna av dig
( ) Inget av alternativen ovan, och inte det här heller
--
Karl-Johan Norén -- kjnoren@hem.passagen.se
http://hem.passagen.se/kjnoren/
- To believe people are as stupid as one believes is stupider than one can believe
