SEXTANT nummer 1
Date: Sat, 10 Jun 2000 02:28:06 +0200
Subject: Sextant
From: "Karl-Johan Noren" <kjnoren@hem.passagen.se>
SEXTANT nummer 1
Ett mindre e-fanzine av Karl-Johan Norén, Sorögatan 101 2tr, 164 47 Kista, 08-751 71 73 <kjnoren@hem.passagen.se>. Detta nummer producerades natten mellan den 9 och 10 juni år 2000 enligt gängse västerländska tideräkning.
***
Satt och läste Magnus Erikssons gamla e-fanzine Grus (något som jag nog gjorde för något år sedan med, men det var då det) och tänkte att man kunde testa att göra något liknande. Sedan kanske man ska kunna göra något dagligt fanzine med, men frågan är väl om sådana får göras elektroniskt för att räknas.
Varför du får det här vet jag inte, men din adress fanns någonstans på min dator. Möjligen kommer det mer om du inte ryter till innan dess.
***
Fandoms Kommunnytt nummer nio är på väg att bli klart, och dyker man upp på Confuse i Linköping nästa helg kan man få ett redan då utan att behöva vänta på SFF-sändning 121. Det blir väl som vanligt, med min vanliga blandning av skvaller, småprat, nyheter och händelserapportering. Inga LoCs den här gången heller, såvitt jag vet, och de skulle ändå inte få plats i det här numret[1] Tills någon ryter till i ett LoC eller börjar skicka in bidrag lär det väl fortsätta se ut på det viset.
Men nu ska det här knappast handla om Fandoms Kommunnytt, även om jag kanske också ska nämna att jag hyser fromma förhoppningar om att göra nummer 10 klart till tisdagen den 20 juni, då vi återigen ska in och trängas på Beefeater.
Eftersom vi aldrig verkar lyckas komma till skott när vi diskuterar ny plats för pubkvällar i Stockholm på själva pubkvällarna kanske man skulle försöka få lite mer eller mindre färdiga alternativ innan folk har börjat dricka sig fulla? Var inte rädda för vilda förslag, det kan inte vara värre än Wolfs senaste post-Nasacon-projekt (som han dessutom belagt mig med tystnadsplikt om, troligen eftersom det kan vara magsårsframkallande och jag har tystnadsplikt i patientärenden).
Ahrvid Engholm ringde för ungefär en timma sedan för att fråga när Stephen Baxter skulle komma till SF-bokhandeln för att signera böcker och träffa fans (nästan en HEL vecka innan han kommer till Linköping! HA!). Det går av stapeln klockan 16 idag eller imorgon, beroende på vilken definition av dag man använder, en baserad på klockan eller på sömncykeln. När jag skriver det här blir det imorgon enligt bägge definitionerna, men frågan är väl när det här går ut. Jag får väl gå dit och fråga om urinförlusterna ombord på Ares innan han signerar _Voyage_ så jag får en rolig hälsning i boken.
Apropå resor får jag väl säga att det gick utmärkt att cykla tillbaka från Upsala dagen efter, trots blötan. Jag trodde att det inte gick att bli blötare när jag lämnade Märsta efter en fikapaus, men det gick tydligen. Visst är sex mil en bit, men det är definitivt överkomligt, särskilt om man tar pauser lite då och då. Och vad än SJ säger så vill jag hävda att man ser Sverige bäst från cykelsadeln.
Så är det någon som vill göra mig sällskap den 4 juli? Vi kan ta cykeln direkt till Ahrvids fjärde juli-fest på onsdagen den 5 sedan!
Men det är kanske dags att bli mer seriös. Det är trots allt så att det är tämligen lätt att skriva irrelevanta texter, men hur intressanta är de egentligen att läsa?
SFF-sändning 120 har jag lånat ut, och eftersom jag ändå skickat LoCs till alla fanzines som följde med den utom mina egna så ska jag inte ge mig på att kommentera söndningen.
Vad jag däremot inte fått är juni-numret av Magazine of Fantasy & Science Fiction. Det borde ha kommit i slutet av maj, och nu börjar vi komma en bit in i juni. Mina erfarenheter av postgången i Kista är tämligen dåliga, men nu börjar det faktiskt bli dags att klaga, speciellt när den ska innehålla en novell av LeGuin.
Men mer seriöst skulle det bli, inte en klagoskrift...
I onsdags var jag och besökte Anders Palm på hans kontor för att diskutera hans medverkan på Nasacon och ge han lite hjälp med Word och Internet. Det är roligt att man får kontakt med alla sina hjältar från tidiga tonåren - föräldrarna gav mig en prenumeration på gamla Teknikmagasinet när den startade och sedan följde jag med ända tills slutet. Nu känner jag Ahrvid, har träffat Anders Palm och har snackat i telefon med Berra Falk, vem skulle ha trott det för sjutton år sedan?
Det här med ens fhanniska ursprung kan ibland vara klart och enkelt (som i fallet med Johan Fricks moster för Martin Andreasson), men i mitt fall går det mesta försvunnet i ett historiens töcken och det har knappast varit någon rak väg. Men jag tror nog att man kan peka ut gamla Teknikmagasinet som en av de huvudskyldiga i mitt fall, eftersom det fick mig att verkligen fastna för sf (tror jag i alla fall). Det hade inte så mycket att göra med novellerna som den glödande recensionen av _Stjärndagböckerna_ och _Rymdpiloten Pirx_, dessa tichylogiska mästerverk av Stanislaw Lem. Jag hittade dem på sf-hyllan i Alvesta bibliotek och sedan var jag fast.
Å andra sidan hade jag med förtjusning läst Jules Verne tidigare, så det var kanske bara en tidsfråga innan jag skulle hamna i sf-träsket även om inte Teknikmagasinet funnes.
Liksom många andra bibliotek i början av 80-talet var utbudet inte alls illa. Jag läste Haldeman, McIntyre, Dick och Tucker från gamla Alpha-serien. Eftersom jag samtidigt befann mig inne i en djup Tolkien-fas, letade jag reda på och läste LeGuins böcker om Övärlden och Mårtenssons _Maktens vägar_. Jag vet inte vad det säger om min tolvåriga fantasi, desperation eller belästhet att jag fann sexskildringarna i den senare rätt intressanta.
Men det är ändå Lem som på sätt och vis format hela min bild av sf. Den "sense of wonder" som många ser som sf:s raison d'etre finns knappt för mig. Eller gör den det, fast omedvetet? Det måste finnas en orsak till att jag fyller mina bokhyllor med sf och inte annan litteratur, och jag vet faktiskt inte varför.
Men precis som man inte ska behöva bortförklara god underhållning som eskapism så kanske man inte ska försöka hitta förklaringar till sådant som tycke och smak. I en del fall kan det vara intressant eller givande, men oftast ställer jag mig tvivlande.
Just tvivlande är något som jag ofta är. Visserligen får jag ibland anfall av tvärsäkerhet, men tvivlet kryper sig ändå hela tiden närmare. Nu tvivlar jag nog inte på om jag ska skicka iväg det här, men mycket annat kan - och för den delen bör - hamna i tvivel. Jag tror nog att tillvaron skulle vara bra mycket bättre för de flesta om fler människor som tvivlade hade makt och inflytande, även om man mycket väl kan tvivla på en sådan slutsats.
Men det är kanske just därför min störste litteräre idol är Tage Danielsson. Utan tvivel är man inte klok.
En sak som jag nyligen började tvivla på var frasen "det var bättre förr". Inte så att jag vill kritisera den - de som yttrar den kan mycket väl ha goda skäl till det hela - men jag tror att jag börjar förstå lite av orsaken bakom den.
Orsaken ligger, tror jag, i att när ett nytt fenomen uppstår - må det kallas Internet, science fiction, fandom, bilar, jazz eller något annat - så dör det antingen ut eller så uppstår en period av normskapande. Det utkristalliseras en bild av vad som är Internet, science fiction, en bil osv. Denna period kan per definition endast komma en gång, och innebär också oundvikligen en idealisering.
Samtidigt som företeelsen som helhet får denna idealisering sker detta också för varje person som blir aktiv i den. På så vis kan den idealiserade perioden flytta på sig för en rörelse, som från det fanniska kriget på 50-talet till det tidiga 80-talet inom svensk sf-fandom.
Men åter till huvudidén. Den har en del följder, till exempel på vad man ser som klassiska verk. Om man definierar ett klassiskt verk som normskapande, så innebär det att kraven på att nya verk ska bli klassiker hela tiden ökar. Det måste inte bara underhålla, utan också tillföra något nytt i den evigt ökande floran av normer, eller så kan det utmana och bryta mot de vedertagna normerna samtidigt som den respekterar dem.
Det senare kan verka lite krångligt (och jag tycker det är krångligt med, och jag tror inte det har så mycket att göra med att klockan är två på natten), men jag kan ta ett exempel: _Clouds End_ av Sean Stewart, ett verk som kanske inte är klassiskt men definitivt förtjänar att bli det.
Denna bok utvecklas till en början som en tämligen traditionell om än mycket kompetent high fantasy. Huvudpersonen Brook ger sig iväg med några kamrater och en magisk dubbelgångare för att rädda världen från något om inte ont så i vart fall skadligt. Så långt ett fullkomligt ordinärt sök. Men söket är avklarat när det fortfarande är en tredjedel kvar av boken, och vad som var high fantasy blir istället ett karaktärsdrama där identitet sätts i fokus. Inte påklistrat som en sorts epilog, utan som en direkt följd av berättelsens inre logik.
Jag har ännu inte lyckats bena ut allt jag kan i det här resonemanget - det kanske inte heller leder någon vart - men jag tar gärna emot kommentarer eller diskuterar det närmare så kan vi kanske tillsammans öka vårt gemensamma tvivel.
Till sist får jag väl gratulera dig som läsare för att du hängt med ända hit! Leve dig!
***
Noter:
[1] Surt, sa räven om rönnbären.
--
Karl-Johan Norén -- kjnoren@hem.passagen.se
http://hem.passagen.se/kjnoren/
- Att tro att folk är lika dumma som man tror är dummare än man kan tro
