Copy Link
Add to Bookmark
Report
Virkbilagan #40
From ahrvid@sfbbs.edvina.se Sun Mar 27 07:19:38 1994
Received: from mail.swip.net (mail.swip.net Ä192.71.220.11]) by godot.lysator.liu.se (8.6.7/8.6.6) with ESMTP id HAA09312 for <matoh@lysator.liu.se>; Sun, 27 Mar 1994 07:19:33 +0200
Received: from c3po.edvina.se by mail.swip.net (8.6.8/2.01)
id HAA28202; Sun, 27 Mar 1994 07:16:18 +0200
Received: from sfbbs.UUCP by c3po.edvina.se (4.1/SMI-4.1)
id AA27598; Sun, 27 Mar 94 06:11:26 +0100
Received: by sfbbs.edvina.se (1.64/waf)
via UUCP; Sun, 27 Mar 94 05:25:02 GMT
for matoh@lysator.liu.se
To: virklist@sfbbs.edvina.se
Subject: Virkis#40
From: ahrvid@sfbbs.edvina.se (A Engholm)
Message-Id: <yLwTJc1w164w@sfbbs.edvina.se>
Date: Sun, 27 Mar 94 05:21:09 GMT
Organization: Science Fiction BBS tel +46 (0)8 6424077
Status: R
Content-Length: 21193
V V I RRR K K BBB I L AAA GGG AAA N N
V V I R R K K B B I L A A G G A A NN N
V V I R R K K B B I L A A G A A N N N
V V I RRR KK K BBB I L AAAAA G GG AAAAA N NN
V V I R R K K B B I L A A G G A A N N
V I R R K K B B I L A A G G A A N N
V I R R K K BBB I LLLL A A GGG A A N N
------------------------------------------------------------------
Virkbilagan #40 - ett litet pratfanzine, från Ahrvid Engholm,
Renstiernas Gata 29, 116 31 Stockholm, ahrvid@stacken.kth.se,
ahrvid@sfbbs.edvina.se. Copyright (C) Ahrvid Engholm, 1994; fråga
innan du sprider vidare. Och så skall man alltid hitta på något
roligt att skriva för att avsluta redaktionsrutan. Vad sägs om:
Belskefruttmagnilm! TROF,THOE&TPOB (94-03-20)
------------------------------------------------------------------
EVELYN C LEEPER TILL Sverige. Så här skriver hon själv:
"You've read the articles, reviews, and con reports--now
meet the people! Mark and I will be in Finland (mostly Helsinki)
and Sweden (mostly Stockholm) this May. Current plans call for
our being in Finland something like May 21 to May 25 (arriving
from Estonia), and Sweden May 26 to 29 (we have to catch a May 30
plane back to the USA from
Copenhagen). We'd love to get together with any interested SF
folks there if possible."
Jag fick brevet den 17 mars och har bett henne att själv välja
lämpligt datum av de tillgängliga dagarna för ett möte. Lämpligen
på någon trevlig krog. Alla är naturligtvis välkomna (särskilt
Internet-användare, skulle jag tro!) men hör av dig till mig för
tid och plats.
Evelyn C Leeper är känd för en rad saker: sina utförliga
kongressrapporter från nätet, sina bokrecensioner, sitt E-zine MT
Void, sin periodiska lista på rekommenderade bokhandlar världen
över och för att vara den första som någonsin nominerats till en
Hugo (som bästa fanskribent, förra året) för sina E-texter.
\PPET BREV OM SAAM kommer här.
Martin Andreasson hade en artikel om Stiftelsen Alvar
Appeltoffts Minnesfond (SAAM) i det senaste numret av sitt fanzine
Horisont.
Det brev som strax följer sändes till Horisont. Därefter har det
varit knäpp tyst. Jag vet inte om han kommer att våga att
publicera det, men i alla händelser är inte Horisonts och
Virkbilagans läsare desamma (annat än till några få procent) så
jag tycker att det kan vara motiverat att köra texten här. Om du
inte är intresserad av interna affärer inom svensk sf-rörelse kan
du ju sluta läsa här.
Några allmänna ord först. SAAM är en fond som delar ut ett
årligt pris till en svensk sf-fan. Det har dock stormat rejält
kring hur fonden skötts (eller inte skötts). En del av stormarna
framgår strax av brevet.
Andreassons artikel, som brevet bemöter, var ett försök att
vifta undan kritikerstormen. Vill ni läsa den i original kan ni
vända er till honom (Industrigatan 1, 112 46 Sthlm).
Skälet till mitt brev är att jag fann Andreassons artikel mycket
märklig. Han undvek helt kritiken mot SAAM, men låtsades som om
han skulle ha tagit upp den. Det skedde genom att han fel-
formulerade problemet: det som är det egentliga kritiken mot det
oegentliga röstförfarandet i SAAM försvann.
En inledning och ett PS som rörde Horisont i övrigt har jag
tagit bort. Här är mitt öppna brev (som blir ett öppet brev i och
med denna publicering):
Jag satt i den stadgekommitte som utformade SAAM:s nuvarande
stadgar. Jag slogs länge för att SAAM:s styrelse skulle väljas
direkt av svensk fandom, vilket skulle ske genom att
Alvarröstsedeln försågs med en särskild sektion för styrelseval.
Reglerna för nominering, röstning m m till styrelsen skulle vara
samma som till själva priset.
Jag ångrar naturligtvis att jag inte stod på mig och satte
klackarna i marken. Lars-Olov Strandberg och John-Henri Holmberg
påstod att direktval naturligtvis inte skulle behövas, för SAAM
skulle ändå vara så demokratisk så, och redovisa allt för
fandom...ja, SAAM skulle vara som en enda, stor, gullig familj!
Resultatet har blivit katastrofalt. SAAM har genomfarits och
fortsätter att genomfaras av en lång rad skandaler (turerna kring
SAAM:s agerande kring det förlorade arvet, misstankar om
oegentligheter kring Alvarröstningarna, vansinniga lån och löpande
bidrag till de egna styrelseledamoterna, turerna kring lokalerna,
osv) och protokollen har hemligstämplas.
Förtroendet för SAAM är på absolut bottennivå. Jag är långt
ifrån ensam i att kritisera stiftelsen. Folk som Denis Lindbohm,
Bertil A G Schalen och Holger Eliasson håller, helt eller delvis,
med mig i kritiken. (Jag känner till många fler som vänt sig till
mig med medhåll, men jag låter det förbli mer privata
kommentarer.)
Det grundläggande är att SAAM, som enligt stadgarna har syftet
att verka för svensk sf-fandom, måste vila på ett förtroende från
samma fandom. Annars uppstår en djup klyfta. Man kan inte hävda
att SAAM är "fristående", för i så fall utspelas bara följande
tänkta dialog:
SAAM: Hej, jag representerar och främjar dig.
Fandom: Jag betackar mig.
SAAM: Jo, men jag gör det. Det står i mina stadgar!
Fandom: Varför hemlighåller du då saker? Varför sätter du privat
sprätt på pengarna som du skall förvalta åt mig? Jag betackar mig
tusenfalt.
SAAM: Men...men...eh...
Utan stöd från fandom - och det saknas i hög grad nu - kan SAAM
inte verka, och stiftelsen saknar existensberättigande. Det stödet
förutsätter öppenhet och demokratiskt inflytande. SAAM måste
reformeras: a) styrelsen måste förändras, b) arbetet måste
reformeras. Vad gäller a) bör självfallet de som skott sig på SAAM
bort; de har förverkat sitt förtroende. Till två tredjedelar är
det personer som i övrigt också bör bort för att de genomförde
SEFF-fusket, vilket är särskilt allvarligt vad gäller SAAM då
Alvarpriset omröstas på exakt samma sätt som SEFF gjorde. Om de
gjorde så i SEFF, vad gör de då i Alvarpriset? Frågan är
berättigad.
Vad gäller arbetets reformering vill jag återigen dra fram
förslaget om att styrelsen skall utses direkt på
Alvarprisröstsedeln. Det kan kräva att man får sätta röstsedeln
med något mindre typsnitt, men i princip bör det inte vara några
problem.
Reformeringen bör också bestå av att samtliga SAAM:s protokoll
och andra papper som är beslutsunderlag offentliggörs, både bakåt
i tiden och sedan framöver, löpande. (Alvarröstsedlarnas namn &
adress-del kan hemlighållas, dock bör resten av dem vara
offentliga.)
Då invänder vissa att om alla skall rösta om styrelseposter blir
det bara en massa bråk. Men hur är det nu då, kan man fråga sig!
Är det inte allt tänkbart bråk redan? Det kan knappast bli mer än
nu. Att återinföra en direkt koppling mellan de SAAM sägs skall
representera och SAAM (förut var den kopplingen via SFSF:s
årsmöten) kan endast göra situationen bättre. Winston Churchill
sade en gång att demokrati är ett dåligt styrelseskick - men alla
alternativ är ännu sämre.
Och inte kan man offentliggöra alla protokoll för då blir det
bara mer bråk, påstår vissa. ]terigen kan man fråga sig hur det är
nu! Man kan ju först konstatera att protokollens hemligstämplande
inte på minst sätt hindrat utomstående att få information. Jag har
själv publicerat massor av uppgifter om SAAM. (Den som har mer
info har adressen. Jag garanterar, om så vill, meddelarskydd
enligt tryckfrihetsförordningen.) Tvärtom skapar hemlighållandet
bara än mer bråk, eftersom de uppgifter som sprids i högre grad än
annars blir de negativa.
SAAM måste reformeras. Rötäggen skall bort. \ppna fondens arkiv
och låt fandom i direktval bestämma.
Martin Andreassons "analys" av omröstningarna de senaste tre åren
är fullständigt meningslös, eftersom den inte går in på vilka
styrelsemedlemmar som röstat under sittande sammanträde, samt hur
och varför de röstat. Det normala i SAAM är att ett större antal
röster avläggs eller ändras av styrelseledamoterna själva direkt
på det möte där röstning (och även nominering) tas upp. Ett 10-tal
personer kan delta på mötena, och med det senaste årens låga
röstetal är det en majoritet eller en helt avgörande andel.
I samtliga de omröstningar Andreasson "analyserar"
(citationstecknen är befogade) ser man att det 10-tal som är
normalt deltagande på ett SAAM-möte helt räcker för att ändra
resultatet.
Det är det Holger Eliasson menar med "i min åsyn". Han har ju
suttit och sett hur styrelseledamöter ändrat sina röster och
avgivit nya i sittande session. Det enda syftet med att göra det
är att ändra ett resultat som annars skulle ha gällt; annars är
det ju ingen poäng med det. Jag har själv sett det många gånger.
Att det går till så är oomtvistligt.
(Ett parentetiskt frågetecken: inför nomineringarna 1992 anför
Holger Eliasson att han vet om ett flertal personer som nominerade
honom, tydligen tillräckligt många för att en lika, tredje plats
inte skulle kunna uppstå. Andreasson har inget resonemang om i vad
mån nomineringar ströks och varför i så fall. Och inträffade det
att en nominering på Eliasson drogs tillbaks i sittande session?
Eller gjordes nomineringar på andra i sittande session för att
skapa en delad tredjeplats, för att kunna motivera att Eliasson
ströks? ]ter är "analysen" mycket bristfällig.)
Andreasson påstår att Claesson och Bellis inte ensamma kunde
ändra resultatet 1991, men vem har påstått att endast dessa två
gjort det?
Att studera protokollen kan - om de förts noggrannt - vara ett
sätt att utvärdera hur röstning gått till och som det så ofta
varit manipulerats. Man ser vilka som närvarat och med någorlunda
kunskap om vilka som är kompisar med varandra kan man sluta sig
till vilka som ändrat eller nyröstat i session. Andreassons
"analys" saknar helt resonemang kring detta!
Att inte tillåta röstning eller nominering under sittande
session är f ö en av de reformer som måste till. Frågan är om man
inte till och med bör förbjuda styrelseledamoter att alls rösta
till Alvarpriset. Om styrelseledamoter skaffar sig och agiterar
för favoriter och påverkar andra - särskilt under sittande session
- kan inte förtroendet för hanteringen annat än rubbas. I många
andra sammanhang är det vanligt att den som räknar och bedömer
röster inte själv får rösta.
Andreassons förhoppning om att Alvarn skall anses vara ett
"ståtligt" pris klingar ihåligt. Han stipulerar "glans och lyster"
men misslyckas helt med att belysa den central frågan
(röstning/ändring i session). "Beskyllningarna" mot SAAM framstår
inte som ett dugg mindre ogrundade än förut. Man frågar sig
istället vad denna bristfälliga "analys" är ämnad att dölja.
N]GRA TANKAR OM databöcker.
När jag en för länge, länge sedan började rada upp
bokstäver så att de hamnade i något mindre slumpmässig ordning än
förut - skriva kan den ambitiöse kalla det - fick jag lära mig en
viktig sak.
Underskatta aldrig läsarens intelligens, överskatta aldrig hans
kunskaper!
Det betyder att man inte skall anta att läsaren är dum i
huvudet, för det är allmänheten i allmänhet inte. Den skribent som
har attityden att läsaren är det värsta sedan ormen i paradiset
blir inte långlivad.
] andra sidan skall man inte förutsätta att läsaren kan allt
redan.
Vore det så skulle det inte vara någon poäng med att skriva och
försöka förklara något, eller hur?
Men sedan en tid tillbaka pågår en helt ny trend, som totalt
kullkastar alla tidigare teorier!
Det började med "Dos for Dummies" (som även finns på svenska,
under titeln "Dos for Dummies"), "boken för resten av oss!" Här
förutsattes att läsaren var en lägre livsform, men det hindrade
inte den oförskräckte författaren att genast kasta sig över att
förklara varför "del *.*" inte är någon bra ide.
Det har kommit en hel serie "for Dummies"-böcker, som blivit en
stor succe i USA och även sålt bra i Sverige. Troligen beror det
på att svenskarna varit så nyfikna på vad "dummies" är, att de
inte kunnat låta bli att köpa. Enligt vanligtvis felunderrättade
källor förbereder det amerikanska förlaget nu den femtiosjunde
boken i serien, "Fault tolerant systems, binary code analysis and
high end TCP/IP optimization for Dummies".
Jag trodde att det mesta som kunde göras i genren nu var gjort,
när jag härom dagen fick ögonen på ett konkurrerande förlags "The
Complete IDIOT'S guide to the Internet". Gudars skymning! När har
man onekligen tagit förolämpandet av läsarens intelligens ett steg
längre. Vad kan vi vänta härnäst! "Windows for absolute MORONS"?
"Lotus 1-2-3 for people who can't even COUNT to it"? "Dbase for
BACTERIA with an inferiority complex"? "Computer viruses for
VIRUSES"?
Det här får mig att tänka på den gamla förkortningen RTFM. Om
jag skulle starta en bokserie skulle jag döpa den till "The
Fucking Manual of Windows NT" (eller något annat). Titlarna skulle
göra reklam för sig själva. Det enda problemet är att böckerna
sannolikt skulle XXX-klassas och endast säljas under disken i det
bakre bokhandelsrummet.
Möjligen skulle jag också få stämningsansökningar från Penthouse,
som redan utgivit TFM.
Livet är tufft för bokutgivare.
Det kan synas trivialt att nämna mer jordnära problem, sedan vi
nu rört oss i så höga intellektuella sfärer. Men jag vill ändå
nämna ett boktitelsproblem som jag har haft. Mitt förlag utgav
förra året min bok "De 201 bästa programmen inom SHAREWARE". Det
sista ordet stod med störst bokstäver, och jag brukar alltid
referera till verket som "SHAREWARE" kort och gott. (Min kompis
Jörgen Städje utgav en bok om Netware i samma serie, som alla
numera refererar till som hans Novell-samling.)
Man hade en ide om att det måste ingå siffror i boktiteln.
- Det ger läsaren uppfattningen att han får ett antal konkreta
tips, slog förlagschefen fast. Böcker fick alltså heta saker som
(simulerade titlar) "De 4711 bästa sätten att krascha WINDOWS",
"Dina 42 ursäkter sedan nätverket (som var ditt ansvar) kraschat,
trots att det var NOVELL", "De 123
bästa tipsen för LOTUS", osv.
Det var liksom bara så. Böcker skulle ha siffror i titlarna.
Läsarna antogs vara zombies som såg siffrorna och sedan tänkte:
"Aj, alla dessa XXX antal tips måste jag ha. Köp, köp, köp!" Jag
vet inte hur många shareware-program det finns, men säkerligen 100
000-tals. Jag skulle naturligtvis inte kunna ta upp ens en bråkdel
av dessa. Jag funderade länge. Ett par hundra program skulle jag
nog kunna ta med. Journalisten Per Eriksson hade tidigare skrivit
en bok om shareware, där han dock bara tagit med 50 program. Honom
skulle jag väl i alla fall kunna knäcka.
- De BÄSTA programmen, sade redaktören. (Som för övrigt är en
gammal serieutgivare som jobbat för Horst Schröder.)
- Men vad då, undrade jag. Inte kan jag garantera att det är de
bästa programmen! Jag har inte sett alla shareware-program! Jag
har sett max 10 000. Och förresten vill jag ta med de program jag
tycker är mest spännande och intressanta och charmiga, även om de
inte är "bäst".
Men "de bästa" programmen fick det bli, dvs det fick det inte
alls bli (även om jag kanske tycker så) utom på omslaget. Jag
gillar filmen "2001 - ett rymdäventyr" av Stanley Kubrick (manus
Arthur C Clarke), så jag funderade ett tag på att ha med talet
"2001" i titeln. Men upågiften att ta med 2001 program syntes mig
snart övermäktig. Om man stryker en nolla så får man dock ändå
*nästan* filmtiteln, och det fick duga.
(För redaktörerna uppgav jag dock andra skäl, och man sade: "Ja,
det är inte så dumt! En inledande tvåa får läsaren att tro att det
är början till något stort, och sedan en nolla som ser bra ut -
alla stora tal har massor av nollor - och sedan en oväntad, fräck
etta. Jo, det funkar! Genialt!")
Boken skrevs för två år sedan. Sedan låg den i produktion i
nästan ett år. Nu jobbar man duktigt med sättning, layout, korr,
ombrytning osv, tänkte jag. Medan jag går här och slöar så finns
det andra som jobbar som små bin (ej binärfiler). Två veckor innan
den skulle gå i tryck, ringde någon och sade att alla bilder jag
skärmdumpat var skit för deras Macintosh fick hicka. (Grrrr!
Macintosh!, tänkte jag.) Jag fick göra nya. Två veckor efter att
den skulle ha gått i tryck ringde man och sade att man ville ha
ett s k sakregister också.
- Det trodde jag ni skulle fixa, sade jag.
- Nej, vi är så upptagna av att tänka på vilka siffror som skall
stå i alla boktitlar, att det har vi inte tid med.
(Den här historien är för övrigt bara *nästan* sann.)
Så jag gjorde ett index. Jag fick t o m in TANSTAAFL i det, det
klassiska uttrycket från sf-författaren Robert A Heinlein. Jag
fuskade inte: There Ain't No Such Thing As A Free Lunch fanns i
texten någonstans. Något skall
man ju ha för att man gör index och kommer på snilledraget att
stryka en nolla i 2001.
Fyra veckor efter att boken skulle ha gått i tryck fick jag ett
korr. Jag var på väg till en pressresa till Paris (där jag f ö
förutom att höra om nya routers som klarade 123
Terrabits/millisekund eller något träffade några franska sf-
författare, men det hör inte hit), så jag tog med mig korret och
satt vid Seines stränder och läste det, i sällskap med vin i en
plastflaska och förvånansvärt övermogen vitmögel-ost. Jag menar,
skall jag köpa snobbigt vin kan jag göra det i Sverige, men vin i
plastflaskor går bara att köpa ute i Europa. (Möglig ost kan man
dock köpa överallt.)
Sex månader efter att jag lämnat in korret kom boken ut. Och då
upptäckte jag att det inte alls var 201 program med. Jag tror det
var 200 eller 202 eller något sådant. (Det beror på hur man
räknar, och jag minns inte exakt, bara att det var fel.)
Jag tror det är första gången detta skakande faktum avslöjas.
Tusentals läsare har plöjt verket, dussintals förlagsmerarbetare
har kämpat med det, 3-4 korr har gjorts (alla gick inte till mig),
och ändå lyckades ingen fånga upp att det som stod med stora
bokstäver på omslaget (201), bokens själva raison d`etre, var
felräknat.
Dessa äventyr har dock inte stoppat databoksbranschen, om någon
trodde det. Men förlaget har slutat med att använda siffror som
främsta försäljningsargument. Och ärligt talat borde jag nog ha
skildrat 2001 program
istället.
Det var nog någonting i den där osten.
TEKNISKA PROBLEM HAR alltid omgärdat Virkbilagan.
Exempelvis ligger jag långt efter i produktionen av
pappersupplagan. (Och jag funderar på att lägga ned den.) Skälet
är att jag gör den på min nålskrivare, som omotiverat sin
radsynkronisering under utskrift. Det kan bero på för trögt
färgband, och för att motverka problemet kan jag sitta och
manuellt snurra på färgbandsvredet. Men det är mycket tidsödande
och hjälper inte alltid.
Jag har dessutom problem med min host, Edvina. Ingen skugga
skall falla på dem. Eftersom har den accessen gratis är jag inte i
direkt position att klaga. Men det dyker tyvärr upp problem av och
till. De senaste två veckorna har jag haft totalt mailsammanbrott
12 av 14 dagar, pga diskkrasch och systemarbete hos Edvina.
Och när det fungerar går det långsamt. En Virkbilaga är ungefär
1 MB data som skall skickas över, (40 utskick a drygt 20 K styck).
Det skall ta max 15 minuter i 9600 bps - men det tar kanske två
timmar. Gång på gång avbryts sändningen ("Too many errors on line
- disconnecting"), så ett utskick kan kräva 3-4 försök under ett
dygn. Skälet till detta tror jag är att Edvinas access-dator
servar flera seriesnören, och försöker multitaska mellan dem - och
då blir det för många sändfel.
Om jag bara kunde lära mig syntaxen hos Mail-kommandot på
Stacken skulle jag gärna skicka den vägen. Tänk om Unix-hackare
kunde lära sig att skriva begripligt! Skriver man "man Mail" skall
man få en manual för Mail-kommandot, en manual som är näst intill
oläslig. Långa rader av kommandoswitchar radas upp med extremt
karg förklaring; vanliga situationer (som t ex om man vill skicka
på en lista) exemplifieras inte. Språket är indirekt formulerat,
långrandigt och förutsätter i princip att man kan Mail-kommandot
innan man skall läsa "manualen", som nästan hånfullt inleder med
att skryta över hur Mail gjorts för att man "snabbt och
problemfritt" skall kunna skicka post.
Den som är fackidiot skall inte försöka skriva manualer. Så
enkelt är det. Manualfiler är ofta oändligt usla. Tyvärr kan det
vara svårt att förklara vilka krav som måste ställas på en läslig
text, för den som är van vid att hacka C-kod.
Pga mailproblem har jag förmodligen tappat en rad LoCs till de
senaste Virkbilagorna. Har du skrivit ett, S] SKICKA OM DET!
Skicka gärna till ahrvid@stacken.kth.se om det blir mailstrul
igen. Skicka grna ett LoC till detta nummer ocks.
------------------------------------------------------------------
"Vi har infört något nytt i Ny Demokrati, nämligen demokrati",
Bert "Cirkus-inför-öppen-ridå" Karlsson om Harriet Colliander som
Nyd-partiledarkandidat. (Kan man kalla det Nydanande?)
------------------------------------------------------------------
Avs:
Engholm/Nya Epicentrat
Renstiernas Gata 29
116 31 Stockholm
ahrvid@stacken.kth.se
ahrvid@sfbbs.edvina.se
_Tel: +46 08-6424077 _24h/day V.32/32"_ _ _
(_' _ , _ _ _ _ l_ , _ l_, _ _ l_) l_)(_'
._)(_ l(-'l )(_(-' l l(_ l l(_)l ) l_) l_)._)
ahrvid@sfbbs.edvina.se Author: A Engholm, Date:27-Mar-94
