Copy Link
Add to Bookmark
Report
Virkbilagan #49
From ahrvid@sfbbs.edvina.se Wed May 18 07:57:34 1994
Received: from mail.swip.net (mail.swip.net Ä192.71.220.11]) by godot.lysator.liu.se (8.6.8.1/8.6.6) with ESMTP id HAA15826 for <matoh@lysator.liu.se>; Wed, 18 May 1994 07:57:30 +0200
Received: from c3po.edvina.se by mail.swip.net (8.6.8/2.01)
id HAA16836; Wed, 18 May 1994 07:53:19 +0200
Received: from sfbbs.UUCP by c3po.edvina.se (4.1/SMI-4.1)
id AA00667; Wed, 18 May 94 06:52:32 MET
Received: by sfbbs.edvina.se (1.64/waf)
via UUCP; Wed, 18 May 94 07:17:10 -1
for matoh@lysator.liu.se
To: virklist@sfbbs.edvina.se
Subject: Virkis #49
From: ahrvid@sfbbs.edvina.se (A Engholm)
Message-Id: <4o0Hmc6w164w@sfbbs.edvina.se>
Date: Wed, 18 May 94 07:13:26 GMT
Organization: Science Fiction BBS tel +46 (0)8 6424077
Status: RO
Content-Length: 21615
V V I RRR K K BBB I L AAA GGG AAA N N
V V I R R K K B B I L A A G G A A NN N
V V I R R K K B B I L A A G A A N N N
V V I RRR KK K BBB I L AAAAA G GG AAAAA N NN
V V I R R K K B B I L A A G G A A N N
V I R R K K B B I L A A G G A A N N
V I R R K K BBB I LLLL A A GGG A A N N
------------------------------------------------------------
Virkbilagan #49 - ett litet pratfanzine, från Ahrvid Engholm,
Renstiernas Gata 29, 116 31 Stockholm, ahrvid@stacken.kth.se,
ahrvid@sfbbs.edvina.se. Copyright (C) Ahrvid Engholm, 1994; fråga innan
du sprider vidare. Detta är världens första kolofon-virus. Kopiera och
sprid vidare, så får du se! TROF,THOE&TPOB (94-05-15)
------------------------------------------------------------
FORODRIMS KARNEVAL var jag och tittade på i torsdags (12/5).
Dessa tillställningar har jag en alldeles särskild relation
till, sedan jag och Bellis 1979 (vill jag minnas det var), skulle delta
i karnevalen som "JRR Hobbit" och "Gandalf" - utklädda med
köksattiraljer och plastsäckar som midgårdskläder. Det var vårt sätt att
vara roliga och ironiska, men dåtidens forodrimiter gillade det inte
alls. Händelsen lär fortfarande vara omtalad i föreningen...
Nå, jag har ändock av och till gått och tittat på karnevalen, men utan
att gå med (med eller utan plastsäck). Haradrim hade i år totalt fem
personer på plats (eller sex om man räknar med Ylva Spångberg): jag
(Thorongalad), Jörgen Städje (Boromir), Thord Nilson (Adil), Per
Lindberg (Foogol) och Magnus Odelius (Thror). Magnus och jag gick vid
sidan om och ledde våra cyklar.
Sammanlagt strax under 50 personer samlades i Humlegården, där
poliseskorten väntade. Den största icke-Stockholmska delegationen var
från Mithlon (Göteborg). Ett team från ungdomstelevisionen var där och
filmade, och jag fick låna en skiftnyckel av dem så jag kunde justera
mitt cykelhjul.
Karnevalståget gick Birger Jarlsgatan-Strandvägen och följde sedan
Djurgårdslinjens spår ut till Bellmansstatyn. \ver Djurgårdsbron fick
till och med spårvagnen maka på sig. Poliserna höll den med ett
stopptecken. (Karnevalen är officiellt en demonstration, med
demonstrationstillstånd - och demonstrationer har alltid poliseskort.)
Vid Bellmansstatyn hade någon (Handfast, tror jag) gjort en provisorisk
port med kvistar och blad, som alla marserade igenom, och vid själva
statyn vidtog det traditionella hälsandet av "sommarens portar". Sedan
vidtog picknick.
Själv hade jag en flaska vin, franskbrödsmackor med ost och
kasslerkött, gurksallad och en påse chips. Man tar alltid med sig själv
det man vill ha. Jag blev tämligen mätt, så övriga Haradrim fick hugga
in på chipsen.
Det var strålande solsken och efter ett tag så märkte man att solen
började ta på huden. Jag gick omkring och pratade med litet olika folk.
Uppsalafolket berättade om sin fest den 18 juli (med festival dagarna
omkring) och vi fick veta att vår vän Violeta från Litauen kanske skulle
dit. Ylva berättade hur det gick för planerna på en fantasykongress
nästa år (juni, troligen på Teknis). Jag pratade litet med Mithlongänget
(som jag känner sedan bokskogen), som helt plötsligt reste på sig och
började binda upp ena benet med skärp. Sedan hoppade de runt på ett ben
och spelade något slag av bollspel.
Efter ett par timmar började sällskapet bryta upp. Haradrim åkte till
en glasskiosk vid Valhallavägen och inmundigade glass. Magnus och jag
cyklade. De andra åkte spårvagn delar av vägen. Magnus fastnade med
framhjulet i spårvagnsspåret och gjorde en präkig vurpa. Jörgen hade
köpt en liten fyrverkeripjäs som vi provade på gräsmattan utanför
glassbaren.
Jörgen, Thord och Per gick sedan på bio, medan jag och Magnus bestämde
oss för att ta en titt på Fordorims nya lokal (adress Agnegatan 45, på
Kungsholmen), dit många av karnevalsdeltagarna tagit sig.
Lokalen ligger i en källare och består av ett stort rum och några
sidorum. Ett sidorum är bar och kök, ett är umgängesrum, en halv trappa
upp finns ett pyttelitet bibliotek, och så finns några garderober. Ytan
är 160 kvm och Forodrim har hyrt lokalen i två månader. Än så länge ser
det ganska provisoriskt ut där, men allt skall inredas i tolkiensk anda.
En bärande pelare skall bli ett träd, ett rör i taket vinstockar, väggar
skall likna husväggar, ett draperi skall täcka en vägg, taket skall ha
paneler och en stjärnhimmel, osv. Tanken är att lokalen så småningom
skall likna innergården i en stad. Framöver skall föreningsmöten och
banketter på upp till 50 personer avhållas där.
Tyvärr var det så provisoriskt att det bara fanns kaffe och snacks i
baren. Det fanns några få öhl, men de gick åt blixtsnabbt. Litet bättre
planering hade inte skadat. Hobbitar kan inte leva utan öhl!
Och som jag satt där och såg en dvärg från Mithlon putsa sina
silvermynt, vem kom inrultande - om inte Anders Holmström! I
Tolkiendräkt!
Holmström är känd i en del fan-kretsar. För ett år sedan då vampyrer
var populärt var han med i Z-TV och framställdes som vampyrexpert, något
som man får betvivla att han faktiskt är. (Med Z-TV:s tittare kan inget
alls om skräcklitteratur, så i jämförelse så...) Holmström är ungefär
den sista jag skulle kunna tänka mig gå med i Forodrim, men är väl för
att många tjejer är med där kantänka. (Det är inte alls ovanligt att
killar går med i Forodrim på grund av det kvinnoöverskott föreningen
tycks ha.)
Eftersom öhlen var slut, så stack jag och Magnus efter någon timme. Vi
har dock mer eller mindre bestämt att en vis Haradrimisk närvaro skall
förekomma på Midgårds Fylkings fest, så då kanske vi får återse Anders
Holmström. Varning utfärdas!
Jag har en tämligen avslappnad inställning till tolkieriet. Haradrim
har en liten kärna på en 4-6 personer som går på 2-3
tolkientillställningar per år. Vi har ungefär en (eller exakt en)
Haradrimitisk tillställning per år: Boromirs födelsedag. (Nästa är den
21 Maj. Ring Jörgen/Boromir 08-715 95 99 om du är intresserad.) Och med
litet tur kommer ett nummer av medlemsbladet, Hirgons Snugga, per år.
Det tycker jag är mycket lagom.
Problemet för Haradrim är att den naturliga basen, Södertälje,
vittrade sönder då alla medlemmar flyttade från den staden: Jörgen,
Thord, Nils, Michael, Gunilla, Ylva, Hans, Karin och några till. Det går
alltså bara att låtsas vara Haradrim - Södertälje Tolkiensällskap. Den
vaga basen kompenserar vi istället med en stenhård image. Harad är:
* Vapenexportörer till hela Midgård. Vi säljer till alla som har
pengar. Våra stridsmumaker är särskilt uppskattade.
* Vi antyder gärna att Harads befolkning lever under största armod,
plågad av vår hemliga polis, torterad, deporterad osv. Men den
officiella linjen från propagandaministeriet är att Harad är en
mönsterstat där alla marscherar i takt.
* Haradrimiterna är dem som skålar mest högljutt på alla fester. Ropet
lyder - Boromor: Hell Harad! Alla: Hell Harad!
* Vi lägger också alltid ned mycket energi på att hitta annorlunda,
roliga grejor att göra när vi lämnar över gåvor (ambassader) till andra
sällskap. Tord fixar alltid ihop krut, rök, blixtar osv. Harads
bokskogsambassader är fruktade.
Det finns en hel del självironi i Haradrim. Det tycker jag är bra. Det
har inte alltid funnits så mycket självironi hos alla Tolkienfans.
-----------------------------------------------------------------------
Glöm inte: Möte med sf-nätlegenden Evelyn C Leeper på Tre Backar den 28
maj, kl 18.00!
-----------------------------------------------------------------------
FEMTIO NUMMER HAR Virkis uppnått med nästa nummer.
För den som inte hängt med kan jag göra en liten
rekapitulation av Virkbilagans historik och karriär.
Virkbilagan är en efterföljare till fanzinet Fanner som jag utgav i
den hemliga (japp!) fanzinedistributionsklubben Gurka omkring 1979-80.
Från början hette det Fanners Virkbilaga eller FFV:s Virkbilaga (jag
skall inte gå in på förkortningens obskyra betydelse) och den utgavs med
20 nummer de två åren.
De första tjugo numren var karbonkopierad i 15 exemplar (direkt på min
skrivmaskin, med tunt flygpostpapper) och innehåller var ungefär som nu.
Allmänt prat och bladder. Den del seriöst prat, en del mer lättsamt. En
del om eller kring science fiction eller fandom, en del om helt andra
saker.
De första tjugo numren går idag INTE att få tag på. De var väl inte
särskilt bra heller.
Förra hösten satte jag mig ned och skrev en artikel om Gurka till det
ledande, Hugo-vinnande amerikanska fanzinet Mimosa (artikeln har just
kommit i Mimosa nr 15) och inför den satt jag och bläddrade i en massa
gamla Virkbilagor.
Jag blev litet inspirerad, och tänkte att det kanske var dags att
återuppliva det där gamla pratfanzinet. Men istället för att
karbonkopiera, kunde jag skicka ut det huvudsakligen elektroniskt! (En
del ex skrivs också ut och kopieras på enklaste vis, men jag orkar
knappt distribuera pappersupplagan.)
Ske så! Fram till nu har alltså 29 nya, elektroniska nummer utkommit.
Mycket skriver jag speciellt för Virkbilagan. I andra fall låter jag
innehållet utgöras av artiklar eller utkast som jag publicerat på
Internet eller annat håll. Innehåller är mycket blandat, men av och till
återkommer jag till sf-temat, så Virkis är ett sf-fanzine!
Virkis är inte det första elektroniska sf-fanzinet i Sverige. Jag vet
inte om Månblad Alfa från LSFF eller jag var först med det. Linköpings
SF-Förenings fanzine finns i en elektronisk upplaga men jag tror att de
tidigaste numren av fanzinet lagts in i efterhand. 1990 utgav jag ett
specialnummer av mitt Fanarkistisk Skrivelse på papper och på diskett
(det laddades även upp till BBS:er), och Fanarkistisk Skrivelses E-
nummer är såvitt jag vet det första elektroniska sf-fanzinet i Sverige.
Däremot är Virkis det första någorlunda ofta utkommande E-fanzinet.
Och tveklöst det som kommit med flest nummer.
Varför gör jag det? Tja, det är litet av experiment, litet av
egotripp, litet av skrivglädje. Jag producerar ofta texter som jag inte
vet var jag annars skall göra av. Jag gillar att skriva. (Skrivandet
känns för mig som en inre dialog, där olika sidor av mig kommunicerar.
Det är ett sätt att upptäcka sig själv.) Jag vill gärna stimulera andra
att göra liknande elektroniska fanzines. Jag vill bidra till i
cyberrymden informationshav.
Hittills har numren kommit i genomsnitt en gång i veckan (det är ett
genomsnitt, dock - ibland har det varit ett par veckors uppehåll, och
sedan har flera nummer kommit på en gång). Hur länge det kan
upprätthållas vet jag inte. Jag blir nästan rädd när jag tänker på det.
Skulle jag fortsätta i samma takt, har jag producerat 1 MB struntprat
nästa höst! Det är som två rejäla romaner. Vem skall orka läsa det? (Jag
orkar knappt själv korrekturläsa det.)
Virkis kommer att fortsätta i den takt det fortsätter. Inget lovas om
utgivningstakten. En sak håller jag stenhårt på - att Virkis skall vara
ett litet mer personligt organ. Jag postar det inte öppet i några E-
konferenser. Jag har i vissa fall tillåtit att fanzinet placerats i
filarkiv, där intresserade aktivt kan söka upp det. (De måste söka efter
det och vilja läsa det.) Numren distribueras enligt en lista på ca. 40
personer, och det får räcka. Det är INTE en massmarknadsprodukt. Jag
vill kunna skriva fritt och personligt.
Virkbilagan är Virkbilagan. Redan namnet är ju ett skämt! När jag
hittade på "Virkbilagan" var det som en parodi på publikationer typ
Hemmets Veckotidnings Virkbilaga.
Jag kommer aldrig någonsin att publicera virkbeskrivningar i
Virkbilagan. Det är i stort sett det enda som är definitivt om Virkis.
TV] MASKOR TILL höger, femton aviga i vänstervarvet...och du har
virkat en beanie! Hm, skämt åsido. Jag lovade ju att jag inte
skulle ha några virkbeskrivningar.
Men däremot tänkte jag skriva litet om svensk sf-fandom.
Jag har tidigare skrivit om Stockholmsfandoms nedgång, med
utgångspunkt från förra SFF-sändningen. Därefter skrev Johan Anglemark
ett LoC som tog upp en del av mina synpunkter; jag blev litet besviken
på att det bara var han som skrev, och inte fler. Jag formulerade ju
ändå, kan man tycka, en del brännheta åsikter. Mer debatt behövs
sannerligen i ämnet! (Jag välkomnar fler LoCs och synpunkter!)
Jag tänkte nu försöka diskutera fandom i allmänhet, och inte enbart
utgående från senaste SFF-sändningen. I varje fall fandom i Sverige.
Svensk fandom drabbades under ett antal år i slutet på 80-talet av en
kollaps. Man kan faktiskt inte kalla det för något annat. Det var en
kollaps. Idmässig kollaps, stämningsmässig kollaps, aktivitetsmässig
kollaps. Fanzineutgivningen blev mycket magrare (jag uppskattar att den
sjönk med två tredjedelar) och nykrekryteringen av fans blev mycket
svag. Det finns nästan inga neofans längre! Fantastika lyckades på ett
par kongresser dra 200-250 fans, men kongresser riktar sig delvis till
allmänheten och är därför inte ett tecken på fandoms hälsoläge.
Kongressens storlek beror i stor utsträckning på hur mycket reklam man
kunnat göra. (När den största conen hittills, Scancon 76, gjordes var
svensk fandom aktivitetsmässigt i en dalgång.)
Jag har tre teser om vad som skall göras för svensk fandom:
1) Gammalt groll skall INTE glömmas, utan analyseras och åtgärdas.
2) Vi måste bli mer sercon.
3) Vi måste gå ut i cyberrymden - worldfandom gör det redan.
Låt mig ta upp teserna en och en.
Tes etts antites hävdas ofta. Jag tror dock inte att det finns något
som helst gott att vinna i att försöka lura sig själv. Det är vad man
gör om man skall försöka glömma gammalt groll - det går inte att glömma.
Det enda man kan åstadkomma är att grollet ligger och pyr, och sedan
flammar upp igen, kanske än mer intensivt. Vi måste istället se på vad
grollet var, vad som var fel, vad som kan göras, och vad som kan göras
för att det inte händer igen.
Det här är en pedagogisk uppgift. Det är också en uppgift som vilar på
att förhållanden i fandom debatteras om och om igen. Det är som att
försöka sopa saker under mattan. Rätt metod är istället att hitta
dammet, göra sig av med det, och piska mattan för att se att inget damm
ligger kvar. Piska SEFF-mattan till exempel. Det här konstiga bråket som
Thorrud och Eliasson ägnat sig åt, piska litet i det. Piska SAAM-mattan.
Rör upp dammet och ta bort det. Det är ingen ide att låta dammet lägga
sig - för då är det kvar.
Så enkelt är det.
Tes två har jag hävdat länge. ("Sercon" betyder "serious and
constructive", dvs seriös inriktning på sf-litteratur.) När Fanytt gick
över till offset och fotostat, och blev SF-Journalen, skrev jag att
bladet skulle bli mer sf-inriktat (utan att iofs glömma fandom). Rent
principiellt är det ju faktiskt så att vi håller på med fantastisk
litteratur, sf och fantasy (och horror). Fandom blir obegripligt om vi
glömmer bort det. En större sercon-inriktning kan dessutom uppväga
diverse fanniska avarter. Jag tror att en del fanniska avartsbeteenden
kan bero på hemlöshet: man vet inte syftet med det man gör, och tror
därför att man kan definiera syftet själv och göra vad som helst. När
man definierat sitt eget syfte, så kan man legitimera att man hoppar på
och startar bråk med andra som har andra syften. Men om syftet är
\VERORDNAT - definierat uppifrån, utifrån en princip - blir det inte
lika enkelt.
Dessutom är en seriös och konstruktiv inriktning det bästa sättet att
värva neofans. Nykomlingar kan inte begripa fandom, om det inte finns
tillräckligt med sf i det. Jag tycker att fanzines skall skriva mer om
sf, vi skall ha mer seriösa sf-programpunkter på kongresser, vi skall ha
seriösa sf-klubbar, osv. Det är ett grovt misstag att tro att fannisk
fandom ("fandom för fandoms egen skull") är en motpol till sercon-
fandom. Det är två sidor av samma sak. Den enda sidan kan inte leva utan
den andra. Och nu har det under alltför många år varit för mycket
inriktning på fannisk fandom (av ett särskilt introvert slag som bara
lett till groll) att sercon-fandom måste växa till sig för att uppväga
det.
Tes tre är på sikt oundviklig. Fandom har ofta varit konservativ. Vi
trycker stencil, när resten av världen gått över till offset. Vi sysslar
med ordensväsende när resten av världen gått över till demokrati. Men
det konservativa draget är en pittoresk vurm - inte en bärande id. Den
som tror att de konservativa dragen är bärande är helt fel ute. Fans har
alltid varit öppna till sina sinnen, och ny teknik har man gärna tagit
till sig. Science fiction handlar ofta om teknik. Den som tror att
fanzines bara kan vara tryckta har inte läst Virkbilagan (alla som läser
detta vet alltså att det är fel - så gån ut och sägen åt filket!), men
framför allt inte hängt med. Av de fem senaste Hugo-nominerade fanzinen
kan redaktionen för tre nås med E-post (Ansible, Stet och Mimosa). I USA
har idag allt fler fans E-post. Den elektroniska revolutionen är tung,
långsiktig och nyttig. Folk kör elektroniskt därför att de kan
kommunicera så mycket bättre. Framtiden är cyberrymden.
Vi måste ta till oss den. Då kommer vi att kunna värva nya neofans. Då
kommer vi att kunna ha den öppna debatten som är nödvändig. Då kommer vi
att kunna öka de internationella kontakterna. (Sveriges internationella
kontakter, utanför Norden, har inom fandom-området varit förvånansvärt
LJUMMA. Jag har ibland känt det som om jag kämpat ensam på den fronten,
jag och möjligen Sam J Lundwall - men Sam J håller mest kontakt med
Brian och Harry, och inte många till.)
Vi kommer att fortsätta att trycka en del fanzines på stencil. Men vi
kommer samtidigt att kommunicera elektroniskt - också. Vi kommer att
kombinera det bästa av två världar, och vinna på det. Vi måste försöka
utnyttja den nya tekniken, och det är väldigt enkelt att göra det
(skaffa en dator, skaffa ett modem!).
Jag är kanske litet miljöskadad då jag jobbar med datorer. Men hela
världen talar idag om de elektroniska motorvägarna. Och då måste vi haka
på. Effektivitetsvinsten är för stor för att ignorera.
SERCON BETYDER SKRIVANDE.
En av mina sercon-ideer är att starta det svenska SF-
Författarsällskapet. Ni har kanske inte hört så mycket från det. Men vi
är ett 15-tal personer som håller igång så smått. Mika Tenhovaara gör
ibland ett klubblad. Just nu kör vi vår APA. (Gå med! Gå med! SKAPA är
mycket skojig - enbart Mikas bidrag i den är värda besväret. 2 sidor i
12 ex var tredje vecka. Fråga mig om mer info.) Det är ingen jättevåg av
aktivitet, men vi gör så gott vi kan.
En av de fundamentala bristerna i svensk sf-rörelse är att svenskt sf-
skrivande inte uppmuntrats. På den tiden Sam J Lundwall stod på god fot
med mig (det gör han inte längre, som en del vet) frågade jag honom
varför han inte publicerade mer svensk sf. "Det kommer inte in fler bra
noveller till JVM", blev svaret.
Det var fel svar.
Det handlar inte om att passivt sitta och vänta på att sf-författarna
skall utvecklas och skicka in saker. Det handlar om att själv, såsom
redaktör, ta ett utvecklingsansvar. Man skall identifiera lovande nya
författare, och även när man refuserar deras första verk skall man ge
konstruktiv kritik, uppmuntran och be om fler bidrag. JVM och Sam J har
aldrig gjort det. Jag har själv fått hans blanka, totalt intetsägande
refuseringsbrev om "många goda enskildheter". Jag försökte själv litet
grand, under de två år jag höll i Nova SF att ge konstruktiva
refuseringar, även om det inte var lätt (tiden var för kort för att
utveckla redaktör-författar-förhållanden, och under det andra av de två
åren var Nova och LFP i konstant upplösningstillstånd, vilket inte
gjorde det lättare).
Häpna gjorde på sin tid föga för att uppmuntra nya författare. Bertil
Mårtensson fick ett par noveller publicerade i Häpna; Dnis Lindbohm
likaså. Det var ungefär allt. Ändå levde Häpna i tolv år, och hade tid
på sig. JVM har haft än mer tid på sig. Ingen av dessa sf-tidskrifter
har gjort något konkret för att få fram fler svenska sf-författare.
Det är så här enkelt: utan svenskar som skriver sf får vi en mager och
aptitlös svensk sf-rörelse. Vi får inga som kan inspirera oss. Vi får
inga att bjuda in som hedersgäster på kongresser. Vi får inga som kan
lära upp nya författare. Samtliga de "stora" namnen inom svensk
sf (Lundwall, Mårtensson, Swahn, Lindbohm, Crona m fl) debuterade på
60-talet! Det har inte kommit några, nya ledande svenska sf-författare
sedan dess.
Jag blev rätt glad när jag såg det första numret av Aniara, för där
fanns inte mindre än två svenska sf-noveller (och en finsk!) och det var
en ovanligt hög procent. Jag vet att Janne Wallenius är mycket
intresserad av svenska bidrag, så det finns ett visst hopp. Men Aniara
har förstås inte de resurser (redaktionella, ekonomiska m m) som
egentligen skulle behövas. Det svenska SF-Författarsällskapet har inte
heller resurserna. Men tillsammans kan kanske många olika enskilda
initiativ på sikt skapa en bättre jordmån för svensk sf. Vi får kämpa
litet.
------------------------------------------------------------
Tack för din novell. Den rymden många goda enskildheter, men tyvärr kan
jag inte se att vi just nu kan bereda den plats i Jules Verne Magasinet.
(Typiskt refuseringsbrev från Sam J Lundwall.)
------------------------------------------------------------
Avs:
Nya Epicentrat/Engholm
Renstiernas Gata 29
116 31 Stockholm
ahrvid@stacken.kth.se
ahrvid@sfbbs.edvina.se
_Tel: +46 08-6424077 _24h/day V.32/32"_ _ _
(_' _ , _ _ _ _ l_ , _ l_, _ _ l_) l_)(_'
._)(_ l(-'l )(_(-' l l(_ l l(_)l ) l_) l_)._)
ahrvid@sfbbs.edvina.se Author: A Engholm, Date:18-May-94
