Copy Link
Add to Bookmark
Report
Virkbilagan #41
From ahrvid@sfbbs.edvina.se Mon Apr 4 04:55:40 1994
Received: from mail.swip.net (mail.swip.net Ä192.71.220.11]) by godot.lysator.liu.se (8.6.7/8.6.6) with ESMTP id EAA01834 for <matoh@lysator.liu.se>; Mon, 4 Apr 1994 04:55:32 +0200
Received: from c3po.edvina.se by mail.swip.net (8.6.8/2.01)
id EAA18462; Mon, 4 Apr 1994 04:51:50 +0200
Received: from sfbbs.UUCP by c3po.edvina.se (4.1/SMI-4.1)
id AA16174; Mon, 4 Apr 94 05:50:56 MET
Received: by sfbbs.edvina.se (1.64/waf)
via UUCP; Mon, 04 Apr 94 04:03:32 GMT
for matoh@lysator.liu.se
To: virklist@sfbbs.edvina.se
Subject: Virkis #41
From: ahrvid@sfbbs.edvina.se (A Engholm)
Message-Id: <6DJ9Jc6w164w@sfbbs.edvina.se>
Date: Mon, 04 Apr 94 03:59:40 GMT
Organization: Science Fiction BBS tel +46 (0)8 6424077
Status: R
Content-Length: 19709
V V I RRR K K BBB I L AAA GGG AAA N N
V V I R R K K B B I L A A G G A A NN N
V V I R R K K B B I L A A G A A N N N
V V I RRR KK K BBB I L AAAAA G GG AAAAA N NN
V V I R R K K B B I L A A G G A A N N
V I R R K K B B I L A A G G A A N N
V I R R K K BBB I LLLL A A GGG A A N N
------------------------------------------------------------
Virkbilagan #41 - ett litet pratfanzine, från Ahrvid Engholm,
Renstiernas Gata 29, 116 31 Stockholm, ahrvid@stacken.kth.se,
ahrvid@sfbbs.edvina.se. Copyright (C) Ahrvid Engholm, 1994;
fråga innan du sprider vidare. TROF,THOE&TPOB (94-04-03)
------------------------------------------------------------
JAG ÄR HUSSE för en vecka.
Jag har nämligen hand om familjens katt, medan min
mor är borta över påsken. I familjen Engholm har vi alltid
haft katt.
Det har väl inte varit direkt min personliga katt,
eftersom min mor har den ute i Hässelby. Men varje gång jag
hälsar på frågar jag alltid efter katten och ser hur han har
det. Simon heter han, men det har varit fler katter i mitt
liv.
Familjen Engholms kompletta katthistoria är som en hel
konungalängd. Katten i en familj är ju, som bekant, dess
okrönte kung eller drottning. Den manipulerar människorna
till att följa dess minsta vink.
Men vi har ofta haft otur med våra katter.
Vår första katt minns jag knappt. Det var en korthårig,
helvit honkatt som hette Cissi (tror jag). Om jag minns rätt
fick den någon form av parasit och dog. Sedan hade vi en
kort tid honkatten Maja, med grå, halvlång päls. Hon fick
kattpest och dog. Därefter hade vi den orangebruna hankatten
Sniffe, med halvlång angorakattspäls (fast han var en
bonnkatt).
Sniffe drabbades av hjärnhinneinflammation. Mor drog iväg
honom till en veterinär och fick antibiotika med mera. Men
infektionen hann skada kattens balanssinne innan den kunde
hävas. Vi hade Sniffe i många, många år och det var inget
fel på honom alls, förutom att han slängde med bakkroppen
när han sprang och skakade med huvudet när han skulle äta.
Det kom från hans dåliga balanssinne, men vi ungar brukade
skämta och säga att Sniffe varit ute och tagit sig en jamare
på krogen Röda Råttan.
Dessutom hade Sniffe en enormt tovig päls. Stora sjok av
intrasslat hår kunde täcka hans lekamen.
Sniffe sprang bort i Norrland. Varje sommar åkte vi till
mormor i Dorotea och tog givetvis katten med oss. Och en
sommar var katten helt enkelt försvunnen när vi skulle hem
igen. Min mor ägnade en hel dag åt att gå runt och locka på
katten, fråga alla om de sett den, och så vidare. Men Sniffe
förblev försvunnen.
Nästa katt var Slimris, också det en orangebrun hankatt
med halvlång päls. Vi fick honom uppe i Norrland och namnet
fick han för att han "Slimre sig kring bena". Slimris sprang
också bort en sommar i Norrland.
Snurris blev dock väldigt långlivad. Honom hade vi från
slutet av 70-talet, hela 80-talet och in på 90-talet. Jag
flyttade ju från Hässelby 1981, så särskilt mycket min var
han inte. Det var en svartvit hankatt med halvlångt hår.
En gång sprang han också bort uppe i Norrland, och min mor
gick igenom den vanliga rutinen att leta, locka och fråga
efter katten. Hon blev alltid så nedstämd när katter sprang
bort, och lade verkligen ned seriöst arbete på att få fatt
på dem. Men Snurris fortsatte att vara försvunnen, och vi
måste åka hem.
Flera veckor senare dök katten upp hos mormor uppe i
Dorotea. Då satte sig min mor i sin lilla SAAB och körde 70
mil upp, och 70 mil ned igen, bara för att hämta katten.
Så mycket älskar hon sina katter.
Vi har oftast haft hankatter, och inte låtit kastrera dem.
Det är på något sätt grymt att göra det. Och eftersom de är
hankatter kommer de inte hem med ungar, om ni förstår. Det
har medfört att våra katter blivit oerhört uppspelta under
våren och naturligtvis skall ut och slåss om honornas gunst
med andra hankatter. Våra katter har alltid haft rivna öron,
som om de blivit renmärkta av en same.
En dag kom Snurris hem med ett varit öga. Han hade blivit
riven, direkt på hornhinnan. Mor tog honom till en veterinär
som sydde ihop hornhinnan igen (en ganska avancerad
operation för att man skall göra den på en katt) och från
den dagen hade Snurris ett tydligt ärr på ögat. Men han blev
bra, och var snart ute och jagade katthonor igen.
Snurris dog en naturlig död. Han hittades död en dag i en
garderob i modershemmet i Hässelby. Det kan ha varit
hjärtattack eller något sådant. Min mor har alltid försett
katterna med gott om mat, gärna fet fisk, och sådant kan
sätta sina spår. Snurris var rätt fet.
Snurris är förevigad på en oljemålning av honom som jag
gav till min mor som födelsedagspresent ett år.
Simon som är den senaste Engholm-katten, är en helsvart
hankatt. Han har aningen lång päls, men inte så långt att
det tovar. Särar man på hårdstråna ser man att hårbotten har
ljusgrå eller vita hår. Det är en mycket snäll och kelig
liten ungkatt. Och han är så väluppfostrad.
Han gick själv till lådan för att uträtta sina behov då
fort jag nu fått ta hand om honom. Och han har inte rivit
ned några saker eller ställt till med några problem. Det
enda ofoget är att han ibland gömmer sig (favoritstället är
under min säng, där han ligger och gosar bland dammtussarna)
så att jag inte kan hitta honom. Då blir jag orolig och
undrar om katten teleporterat sig ut på gatan och blivit
överkörd av en bil.
Det är inte lätt för lilla Simon. Jag kan ju inte låta
honom springa ute utan får ha honom inne på Nya Epicentrat.
I Hässelby är han van att gå ute hur mycket han vill. Men
ändå verkar han rätt nöjd och glad. Om jag börjar smeka
honom tar det ungefär en halv sekund innan han börjar
spinna.
Sedan gnider han nosen mot mina armar och sätter klorna i
mina lår. (De är sylvassa!) Och när han är riktigt kelsjuk
börjar han slicka mig under armarna. Äckligt va'! (Och
kittligt.)
Jag har funderat på att skaffa en egen katt, men det måste
då bli en lägenhetskatt - och det är inget gott kattliv.
Simon har jag bara en kort tid, och sedan får han återgå
till de fria vidderna.
Och så skall de äta så mycket! Kattmat blir trots allt
några kronor extra om dagen. Dessutom skulle man i så fall
mer personligen drabbas av all denna sliskiga
kattmatsreklam: "Smulan har sina favoriter. Mig. Kompisen.
Och så Whiskas förstås!"
Herregud, den där maten består av avfallsrester från
slakterier, halvruttna tarmar, malda ben och brosk. Det är
en förolämpning mot det kattliga släktet att producera mat
på avfall - och sedan skryta över det i TV. "Ruttet brosk -
om katten själv får välja!"
Min mor gör ofta egen kattmat. Hon köper sill som hon
kokar och sedan rör samman med ris. Katter kan faktiskt äta
ris, om det är sillsmak på den.
Det finns många berömda katter i sf-litteraturen. Robert
Heinlein har haft Pete i Dörren till sommaren. Bertil
Mårtensson har skrivit böcker om kattfolk; liksom Cordwainer
Smith. Det finns nog fler. Katter betraktas som fanniska,
eftersom kattens självständiga karaktär harmonierar med
fanens.
När det gäller den eviga frågan om jag är en katt- eller
hundmänniska, så tror jag att ni nog anar svaret. När man
har en katt som ligger på ens mage och spinner som ett
tröskverk efter höstskörden, medan dess klor går som
symaskinsnålar mot ens skyddslösa hud, råder det ingen
tvekan om att man tycker att katten är människans bästa vän.
Förresten, hur många har hört talas om hundar som fångar
möss?
ETT TV-PROGRAM OM \sttimor visades på tisdagkvällen.
\sttimor har blivit den bortglömda konflikten. När
protugiserna lämnade \sttimor i mitten på 70-talet
invaderades landet av Indonesien. Sedan dess har indoneserna
sysslat med att systematiskt utplåna östtimoreserna, både
bokstavligen och som kultur.
Man räknar med att uppemot en tredjedel av ölandets folk
dödats, försvunnit, deporterats osv. \sttimor har nu en
befolkning på ca. 650 000, men borde ha haft en på nästan en
miljon. Folkmordet sker på olika sätt. När den indonesiska
armen skall bekämpa den östtimoresiska guerillan gör man
ingen som helst distinktion mellan guerilla och
civilbefolkning, och bombar byar och hela landsändar sönder
och samman. Misstänka symatisörer till guerillan skjuts på
öppen gata eller torteras till döds. Fredliga
demonstrationer mejas ned. Den 12 november 1991 sköts upp
till 180 demonstranter i huvudstaden Dili; det var ett helt
obeväpnat sorgetåg till en kyrkogård för att hylla en
student som dödats tidigare.
Utrotningen av \sttimors folk är systematisk och planlagd.
Timoresiska kvinnor tvångssteriliseras. Kvinnor som trots
allt blir gravida tvingas till missfall. Timoresiskorna
vågar inte gå till sjukhuset om de blir gravida.
Indonesien har inga som helst rättmätiga krav på \sttimor,
vars folk är kulturellt, språkligt och religiöst olikt det
indonesiska. I Indonesien härskar islam, medan timoreserna
är katoliker. Området har aldrig hört till Indonesien.
\sttimor har rika oljetillgångar på sin kontinentalsockel
och skulle som ett självständigt land troligen klara sig
utmärkt. Det är bland annat oljan Indonesien vill åt, men
det handlar också om ren, rå imperialism.
I Västvärlden blev det ett stort ramaskri när ett annat
oljerikt smårike invaderades av en aggressiv granne. Vi kom
till Kuwaits undsättning och inledde omfattande sanktioner
mot Irak. Men i \sttimors fall, vad har vi gjort?
Vi har applåderat Indonesien. Vi har sålt vapen till dem.
Vi har skrivit handelsavtal, bland annat över den stulna
oljan. Storbritannien har sålt jetplanen som Indonesien
använder för att utplåna det timoresiska folket. Sverige har
också sålt vapen: luftvärnskanoner, "endast ett defensivt
vapen" sade någon hycklande minister. (Luftvärnskanoner är
utmärkta offensiva vapen, vilket bl a tyskarna bevisade med
sin berömda 88-mm-luftvärnskanon, som var ett eminent
antitank-vapen. Många av de kanoner som beskjutit Sarajevo
är just luftvärnskanoner.)
Det är en enorm skandal och en tragedi att ett sådant
folkmord kan då fortgå medan vi bara tittar på, eller till
och med hejar på!
En del sf-fans har engagerat sig i \sttimor-frågan. Karin
Kruse har till och med varit med på ett fredsfartyg som
skulle åka till \sttimor för att protestera. (Fartyget blev
bryskt avvisat av Indonesiska jagare.) Jag har själv alltid
så många järn i elden att jag inte haft möjlighet att
engagera mig i någon högre grad, men jag har varit med på
ett par evenemang som svenska \sttimor-kommitten arrangerat.
Bland annat var vi för ett par år sedan utanför Indonesiska
ambassaden och protesterade. Holger Eliasson har blivit
mycket aktiv i \sttimor-kommitten.
\sttimor-kommittns adress är Box 70 341, 107 23 Stockholm
(tel/fax 08-648 31 93) Medlemskap kostar 150 kronor och
postgirot är 1 81 92-5. Penningbidrag av valfri storlek
tackar man säkerligen inte nej till.
Glöm inte bort \sttimor.
STRATEGISKA KRIGSSPEL GILLAR jag, märkligt nog.
Jag är pacifist och vapenfri (jag skall f ö på en
civilförsvarsövning snart) men av något skäl tycker jag att
datorspel som handlar om krig är otroligt fascinerande.
Kanske är det ett sätt att avreagera sig. Genom att spela
helt ofarliga krigsspel på sin dator, får man nog av det och
kan vara pacifist i sitt verkliga liv. Om indonesierna
spelade litet mer låtsaskrigsspel skulle de kanske inte vara
så benägna att förtrycka andra?
Men det skall inte vara pang-pang-spel. Jag kan inte
föreställa mig något tråkigare än att sitta och hamra på en
tangent för att "skjuta ned" invadörer från rymden. Det
skall vara strategispel, där man planerar sina drag och lär
sig att tänka litet. Det behöver inte vara krigsspel. Sim
City är t ex utmärkt: där gäller det att styra en
låtsasstad. A-train, där man skall bygga upp ett
järnvägsnät, är inte heller dumt. Catching the Flag är ett
shareware-spel där man över ett oerhört detaljerat landskap
låter två lag tävla om att smyga på varandra och fånga
motståndarens flagga.
På den strategiska krigsspelsidan har jag en del
favoriter. Empire är ett spel där det gäller att utforska en
värld, samtidigt som man erövrar den. Civilization är
Empire-liknande, men mycket mer detaljerat. Där skall man
också planera ekonomin, utvinna resurser och ens värld blir
mer avancerad ju längre tid som går. The Ancient Art of War
är ett ganska gammalt spel, men mycket bra. Där gäller det
att styra trupper stora som ungefär plutoner över ett
spellandskap, inta motståndarens fort och ha rätt taktik i
sammandrabbningarna. The Ancient Art of War at Sea och ...In
the Air är senare varianter, som är relativt bra.
Datoriserade varianter av Risk finns det flera av, och de
kan vara kul om man känner sig hängig och inte vill ha ett
för detaljerat strategispel. V for Victory simulerar moderna
krigskampanjer oerhört detaljerat, men påminner litet för
mycket om boardgames (som jag inte gillar). När det gäller
rymdkrig finns några varianter där man kan slåss med
rymdimperier, men i allmänhet tycker jag att det är roligare
att kriga på marken.
Härom dagen hittade spelet Global Conquest på en rea
(129:-, mot 349:- förr) och fastnade omedelbart både för det
och i det.
Spelet liknar Empire. Man skall utforska en värld
samtidigt som man slåss med upp till tre datormotståndare.
Till sitt förfogande har man t ex infanteri, tanks,
flygplan, hangarfartyg, ubåtar och slagskepp. Det finns en
smula ekonomi i spelet, genom att man kan hitta mineraler
och olja som man har nytta av. Det finns vissa skillnader
mot Risk: styrningen av enstaka pjäser är bättre, flygplanen
har en egen aktionsomgång i varje spelomgång, marktrupper
kan automatiskt förvandla sig till transportfartyg och gå
över vatten, man börjar alltid i ett hörn av spelplanen,
pjäser har olika offensiv- och defensiv kapacitet, man kan
ställa in fler parametrar (välja bort pjäser, styra detaljer
i den slumpgenererade spelplanen, osv), det finns neutrala
"natives" som slåss mot alla, man kan sluta allianser.
Redan mitt första parti av Global Conquest varade i över
12 timmar. Jag satt en hel natt senaste helgen, och kund
bara inte slita mig från spelet trots att jag blev tröttare
och tröttare för varje timme som gick.
Mitt imperium startade uppe i högra hörnet. Efter bara
någon timme hade jag etablerat dominans i den övre, högra
kvadranten och nu gällde det att gå vidare därifrån. Man
skickar ut trupper i olika riktningar för att utforska vad
som finns att erövra. Några fartyg får följa öarnas konturer
så man får en överblicksbild. Från städerna kan man skicka
ut flygplan som snabbt ger bra överblick över närområdet.
När man vet hur det närmaste området ser ut får man ta
städerna, en efter en. Och det är inte lätt, för städerna
försvaras hårt av antingen natives eller en av tre
datormotståndare. Man måste i praktiken vara vida överlägsen
för att lyckas ta staden, och för att nå den överlägsenheten
måste man tunna ut sitt försvar på andra ställen - där man
istället riskerar att förlora städer.
Kampen böljande fram och tillbaka. Efter 5-6 timmars spel
vara jag 50% starkare än närmaste motståndare (i antal
enheter) men alla motståndare var tillsammans 2-3 gånger
starkare än jag. Tricket är att låta trupperna förflytta sig
på rätt sätt så att de är där man vill ha dem, när man
behöver dem. Att planera trupprörelserna noga blir extra
viktigt då de flesta spelenheter rör sig så långsamt.
För att kunna upprätthålla en bra defensiv för att slå
tillbaka anfall där jag tvingats tunna ut försvaret, använde
jag de snabba och lättrörliga flygplanen. Det är de enda
pjäser som rör sig någorlunda snabbt. Jag byggde upp stora
flygstyrkor i städer som låg strategiskt till bakom hotade,
försvagade frontavsnitt. De kunde snabbt flyga till mina
anfallsfronter och delta i anfall, men om så krävdes kunde
de flyga till mina försvagade defensiva fronter och stötta
upp dem. Trots att flygplanen var relativt dyra och sårbara
och måste vila en omgång mellan varje uppdrag, så var de
ovärdeliga.
Jag skulle inte ha lyckats i mitt erövringståg utan "de få
som så många har att tacka för så mycket". Efter ytterligare
2-3 timmar var jag 50% starkare än alla moståndare
tillsammans. Efter tio timmars spel var den förste
motståndaren helt utslagen. Efter 12 timmar behärskade jag
3/4-delar av världen, och eftersom det bara var en rutinsak
att ta hela världen stoppade jag där. Jag var nu så trött
att jag såg dubbelt.
Det är ett bra betyg för ett spel att man kan spela det
tiotals timmar i sträck, trots att man egentligen borde vara
trött.
TV-PROGRAMMET STRIPTEASE VAR på besök för ett tag sedan.
En frilans-reporter som jobbar för programmet
(Jonas Hållen eller något åt det hållet) kontaktade mig.
Efter en artikel i DN, Rapport-inslaget i somras och
förresten också för mina övriga artiklar i IDG/CW:s
tidningar har det blivit känt att det här med hackers och
cyberpunkare är något jag bevakar.
Nu vet jag inte när inslaget skall sändas, men reportern
lovade att varsla några dagar innan. Ni får väl hålla utkik
efter Striptease' inslag om hackers. Och förresten blir det
nog bara några sekunder med mig. Den "riktiga" grejen var ju
att få tag på några 13-åringar som sysslar med att bryta sig
in i databaser eller liknande. Jag bidrog bara med en del
bakgrundskommentarer.
Man kom indragande på Nya Epicentrat en eftermiddag med en
stor videokamera. Det var två gubbar, kameraskötaren och
Jonas.
Jag började med att visa runt litet grand, visa mina
datorer och vad jag gjorde med dem. Jag berättade också om
SF-Journalen och vi kom till och med in på hur jag förr i
världen brukade stencilera zinet.
Men den mesta tiden pratade vi om hackers. Vad hackers
kommer från (MIT på 60-talet var ju första generationen, som
många vet), vad hackers gör, litet grand om hackerslanget.
Jag passade givetvis på att påpeka de där 13-åringarna som
bryter sig in i databaser borde man göra något lämpligt med.
(T ex sätta dem i valsen på en radskrivare och sedan skriva
ut en fil av adekvat längd.)
Hur mycket av det som återstår i det färdiga reportaget
vet jag inte. Det tenderar ju att bli litet upphugget där,
och förmodligen får man skämmas för något tokigt.
Jag bjöd även på Jolt Cola ("Twice the caffeine!") som är
alla hackers specialdryck. Man tog till och med en närbild
på en Jolt-burk som öppnades.
Efter att vi pratat loggade jag in på Stacken och visade
hur news, ftp, gopher med mera fungerar. Den allra största
entusiasmen väcktes när jag visade några animerade
porrbilder som jag hämtat hem från
rec.arts.erotica.binaries. (Jag måste ju som reporter ta
reda på vad den här porren är som alla pratar om!) Där tog
man några närbilder från skärmen; jag hoppas bara att man
inte påpekar att det var på min dator. Strängt taget finns
de där DL- och GL-filerna överallt.
Det hela tog ungefär två timmar. Jonas lånade med sig mina
två CD med Usenet-musik, de som kallas Musenet och där alla
spår är från aktiva Usenet-användare. (Ni hörde väl talas om
de skivorna, som såldes för ett par år sedan?)
------------------------------------------------------------
Ny källa för Jolt Cola: ICA Bonden på Bondegatan!
------------------------------------------------------------
Avs:
Engholm/Nya Epicentrat
Renstiernas Gata 29
116 31 Stockholm
ahrvid@sfbbs.edvina.se
ahrvid@stacken.kth.se
Ps. Nästa Hackademimöte är, om inget kommer emellan, på en
grekisk restaurang, Kamaminos (eller liknande namn), korsningen
Södermannagatan/Gotlandsgatan. Tisdag 18.00.
_Tel: +46 08-6424077 _24h/day V.32/32"_ _ _
(_' _ , _ _ _ _ l_ , _ l_, _ _ l_) l_)(_'
._)(_ l(-'l )(_(-' l l(_ l l(_)l ) l_) l_)._)
ahrvid@sfbbs.edvina.se Author: A Engholm, Date:04-Apr-94
