Copy Link
Add to Bookmark
Report
Virkbilagan #48
From ahrvid@sfbbs.edvina.se Tue May 17 18:28:16 1994
Received: from mail.swip.net (mail.swip.net Ä192.71.220.11]) by godot.lysator.liu.se (8.6.8.1/8.6.6) with ESMTP id SAA09321 for <matoh@lysator.liu.se>; Tue, 17 May 1994 18:28:07 +0200
Received: from c3po.edvina.se by mail.swip.net (8.6.8/2.01)
id SAA21967; Tue, 17 May 1994 18:25:42 +0200
Received: from sfbbs.UUCP by c3po.edvina.se (4.1/SMI-4.1)
id AA12809; Tue, 17 May 94 17:24:18 MET
Received: by sfbbs.edvina.se (1.64/waf)
via UUCP; Tue, 17 May 94 17:38:07 -1
for matoh@lysator.liu.se
To: virklist@sfbbs.edvina.se
Subject: Virkis #48
From: ahrvid@sfbbs.edvina.se (A Engholm)
Message-Id: <TR8gmc1w164w@sfbbs.edvina.se>
Date: Tue, 17 May 94 17:34:16 GMT
Organization: Science Fiction BBS tel +46 (0)8 6424077
Status: RO
V V I RRR K K BBB I L AAA GGG AAA N N
V V I R R K K B B I L A A G G A A NN N
V V I R R K K B B I L A A G A A N N N
V V I RRR KK K BBB I L AAAAA G GG AAAAA N NN
V V I R R K K B B I L A A G G A A N N
V I R R K K B B I L A A G G A A N N
V I R R K K BBB I LLLL A A GGG A A N N
------------------------------------------------------------
Virkbilagan #48 - ett litet pratfanzine, från Ahrvid Engholm,
Renstiernas Gata 29, 116 31 Stockholm, ahrvid@stacken.kth.se,
ahrvid@sfbbs.edvina.se. Copyright (C) Ahrvid Engholm, 1994; fråga innan
du sprider vidare. Detta är världens första kolofon-virus. Kopiera och
sprid vidare, så får du se! TROF,THOE&TPOB (94-05-14)
------------------------------------------------------------
INTERNET OCH DARWINISMEN är rubriken på ett inlägg jag skrivit
till Svenska Dagbladet, med anledning av en artikel.
Jag har inte hört ett ljud från SvD, så jag antar att man inte är så
intresserad av stycket. Då rycker Virkbilagan - denna publicistiska
drake - in! Här är inlägget:
Svenska Dagbladet är den av de dagstidningar som, i mitt tycke, bäst
lyckats i sin bevakning av den nya informationstekniken. Tidningens
ganska många artiklar i ämnet har varit sakliga, balanserade och
upplysande utan att för den skull undandra läsaren negativa
upplysningar. SvD var också tidigt ute med att uppmärksamma Internet,
när detta nätverk fick sitt massmediala genombrott förra året.
Den 8 maj hade SvD en artikel av Bo Dahlbom och Lars-Erik Janlert
under rubriken "Se upp: Nätverkssvärmare i farten!". Artikeln kritiserar
en del uppfattningar som florerar i Internet-debatten. Jag tycker deras
kritik är fel, men innan jag går in på var felen ligger tillåter jag mig
ett referat av författarparets resonemang.
De börjar med att definiera kommunikationens roll: "Kommunikation tar
man bara till i nödfall, när man inte kan lösa uppgiften på något bättre
sätt." Jag kan exemplifiera med spikning av ett plank. Behöver man en
hammare så föredrar man om den finns inom räckhåll. Finns den inte där
så måste man kommunicera. Man kan fråga omgivningen "Är det någon som
sett hammaren?" Denna kommunikation kan lösa problemet - men den bästa
lösningen är förstås om hammaren finns där från början.
De talar också om kommunikation som ett grundläggande mänskligt behov.
Människor kommunicerar för att bekräfta varandra: "Jag kommunicerar,
alltså finns jag till." Författarna spekulerar i att detta orsakar ett
"nätverkssvärmeri", en vurm för kommunikation orsakad av ett djupt
behov.
Än så länge är Dahlboms och Janlerts skildring rätt trivial. Men sedan
vill de vederlägga det de kallar "moderna informationsmyter".
Myt ett är: "Nätverk knyter ihop människor".
Myt två är: "Kommunikation befrämjar innovation."
Myt tre är: "Informationsflödet befrämjar ekonomisk
utveckling."
"Myt tre" ser jag som underordnad "myt två". Om kommunikation
befrämjar innovation, faller det sig naturligt att också anse att
kommunikation befrämjar ekonomisk utveckling eftersom det följer av
innovationer (inte alltid, men ofta).
Jag menar att författarna försöker påvisa sina "informationsmyter"
genom felaktiga paralleller. Se på hur "myt ett" etableras:
"Redan vattenledningsnätet visar på det tvivelaktiga i detta
påstående. Innan kommunala vattenledningsnät fanns var människor
betydligt mer beroende av varandra som individer när det gällde
vattenfrågor. Man grävde tillsammans en brunn, man värnade om den,
brunnen blev den naturliga mötesplatsen i bygemenskapen".
Problemet är förstås att ETT VATTENLEDNINGSNÄT ÄR INTE ETT INFONÄT.
Det har inte samma funktioner och inte samma roll som ett infonät.
Parallellen är felaktig. Det syns vid en ytlig anblick som självklart
att folk får mer personlig kontakt (kommunikation) om de tvingas att
mötas oftare. Men samtidigt uppstår andra nackdelar. Och det hela är som
att hävda att innan elnätet fanns så måste man samlas kring den
gemensamma uppvärmningseldstaden - osv, osv - och därför kommunicera
mer. Men innan elektriciteten fanns, eller vattenledningsnäten, fanns
inte heller telefoner, fax, TV, radio osv. El och vatten har tillkommit
som en förutsättning för vårt moderna samhälle, och vårt moderna
samhälle har i sin tur skapat nya kommunikationsmönster och -möjligheter
som skiljer sig från de äldre. Det är inte dessa bekvämligheter som
orsakat nya kommunikationsvägar, utan det har orsakats av samhällets
utveckling i stort.
Få torde betvivla att telefon, radio, TV osv främjat kommunikation.
Vad som skett är en ändring i det sätt på vilket vi kommunicerar. El och
vattenledningar var inte möjliga i det äldre samhället, och visserligen
ledde avsaknaden av dessa bekvämligheter kanske till att man träffade
sina närmare grannar oftare - men avlägsna grannar, folk i andra delar
av landet, folk i andra länder träffade man så gott som aldrig. Det kan
vi däremot göra nu. El- och vattenledningsnät är exempel på ökad teknisk
infrastruktur som i sin tur, i dagens värld, gjort fjärrkommunikation
möjlig.
Vatten och el har inget med kommunikation att göra. Samhällets ändrade
struktur och ny teknik är faktorerna av intresse. MODERN TEKNIK HAR INTE
GJORT MÄNNISKAN MER KOMMUNIKATINSL\S. Vi kommunicerar mycket mer än
förr, men med vissa förändringar i mönstren. Vi kan nu exempelvis
kommunicera enkelt, dagligen med människor på andra kontinenter.
Infonät som Internet är en helt ny teknik, en helt ny infrastruktur,
och det utökar våra möjligheter att fjärrkommunicera. NÄTVERK TYP
INTERNET INTAR NISCHER SOM F\RUT INTE FANNS. Internet kommer troligen
att leda till att kommunikationsmönstret ändras än mer, och att
fjärrkommunikation blir än viktigare. Men totalt sett finns det ju inget
som säger att ökad fjärrkommunikation gör att nät inte knyter samman
människor. VARF\R SKALL MÄNNISKOSAMMANKNYTNING BARA ANSES VARA
LOKALKOMMUNIKATION?
Jag kommer att lämna "myt tre" (som jag anser berörs av min kritik mot
"myt två") och inriktar mig på påståendet: Det är en myt att
kommunikation befrämjar innovation. Författarnas motivering för tesen
tycker jag är teoretiskt mycket intressant. Man drar paralleller med
Darwin!
Helt kort kan sägas att enligt Darwin kan ändringar inte slå igenom på
en population om de är små och störs. En population som rymmer anlag
till ändringar kan däremot, om den är avskild och inte tvingas
konkurrera med andra populationer, utveckla dessa anlag till något som
på sikt kan bli bättre. Och när anlagen är färdigutvecklade kan den
nya populationen konkurrera ut den gamla.
Författarna nämner exemplet med kretsindustrin, som tillverkar s k
chips. Risken sägs vara att innovationer tas över av konkurrerande
företag, som kan konkurrera ut den ursprungliga innovatören. De nya
konkurrenterna har ju inte haft samma kostnader för utveckling och kan
därför sätta lägre priser.
"Chipsindusrin är redan snubblande nära denna gräns", skriver
författarna. Det nämns inte i artikeln, men det kanske främsta exemplet
som kan anföras är kretstillverkaren Intel och dess konkurrenter.
Företag som Cyrix levererar nu Intel-kompatibla kretsar, men ändock har
Intel 90% av marknaden, det stora innovativa försprånget och mycket goda
marginaler. Samtidigt utför Cyrix egen forskning och utveckling. Cyrix
kommande Intel Pentium-kompatibla krets sägs ha egenutvecklad,
effektivare mikrokod som gör kretsen 30% snabbare än Intels senaste
Pentium-krets. Skulle kretsindustrin vara nära någon gräns, är det inte
uppenbart att den på något sätt skulle vara negativ. Intel går
fantastiskt bra. Cyrix svarar med egen innovation.
Problemet med en darwinistisk syn på innovation är att medan
populationens framgång är den enda måttstocken i darwinismen, är
framgångsbilden i mänskliga samhällen ett samspel mellan minst två
faktorer: samhälle och innovatör. (Eller företag: innovatören är oftast
knuten till ett företag, eller så leder hans innovation till att ett
företag startas.)
Medan en population enligt Darwin kan bli hur framgångsrik som helst,
kan ett företag eller en innovation inte bli det. Samspelet med
samhället kräver nämligen att innovationen och företaget främjar
samhället. Vi som lever i samhället kräver att all verksamhet knuten
till eller under samhällets vingar ytterst tjänar det allmänna goda. En
företag med för stor framgång får ett ohälsosamt monopol, och då träder
samhället in för att hindra detta. Det finns många exempel; patent- och
upphovsrättslagstiftning är det tydligaste.
INNOVATIVITETENS VILLKOR ÄR ISTÄLLET EN BALANS MELLAN SAMHÄLLETS OCH
F\RETAGETS KRAV. Det företag som får monpol kan sätta sina egna, höga
priser, och därmed dämpa marknad och utveckling så mycket att samhällets
utbyte blir otillfredställande. Inskränkande rätt till innovationer är
detsamma som monopol. I lagstiftningen försöker vi begränsa monpolets
skador.
I immateriallagstiftningen har lagstiftarna försökt hitta en balans
mellan innovatörens krav och samhällets. För att stimulera framtagande
av nya innovationer är samhället berett att ge en innovatör ensamrätt
under en begränsad tid, ett s k patent, och samhället garanterar
patentet i utbyte mot att patentet efter patenttiden blir fritt
tillgängligt för alla. Samma sak med t ex litterär upphovsrätt: för att
konstnärligt skapande skall stimuleras garanterar samhället en ensamrätt
under en viss tid, men därefter blir verken allmän egendom.
Vilken skyddstiden skall vara är en fråga om vilken balans man vill
uppnå i systemet. Det här går inte att beskriva i darwinistiska termer,
och följaktligen är artikelförfattarnas beskrivning felaktig.
Visserligen skulle innovatörern sett enbart ur sitt eget krassa
egenintresse ha mest utbyte av infoisolationism, men omgivningen kommer
aldrig att tillåta detta.
Författarna tror att nätutvecklingen kommer att leda till en
"motrörelse": informationsisolationism. Avskiljda områden är som hos
Darwin nödvändiga för att innovationer skall kunna växa till sig. Det är
bara det att den andra ICKE-darwinistiska aktören i systemet inte
tillåter skadlig isolationism.
Det heter ofta: "Information vill vara fri." Detta kan betyda endera
av en rad saker: Information sipprar ändå ut - alltid. Lagstiftarnas
(samhällets) syn på information säger att den skall vara fri efter en
viss balanstid. Man kan inte garantera att andra helt oberoende
innovatörer inte kommer på samma eller en snarlik information.
Ett exempel på en aktör som valt isolationistlinjen är Coca Cola
Company. Deras recept på den berömda läskedrycken är mytomspunnet och
"hemligt". Hemlighetsmakeriet skall garantera att ondsinta konkurrenter
inte dyker upp och stör Cola-populationen. Detta har naturligtvis inte
lyckats. Fråga Pepsi Cola! Coca Cola har lyckats behålla en betydande
marknad, men INTE på grund av isolationism utan på grund av en
imageskapande marknadsföring.
(Som kuriosum kan nämnas att det på Internet cirkulerar en
informationsfil med vad som uppges vara det genuina receptet på Coca
Cola. Om receptet är äkta eller ej kan jag inte avgöra. Är det äkta har
dock inte isolationismen ens formellt lyckats. Invändning ett,
information sipprar alltid ut, kan anses gälla.)
Innovation behöver en viss grad av icke-isolationism. Utan tillgång
till andras kunskap kan en innovatör famla i blindo. En innovation är
sällan som slutlig, lyckad egenskap i sig, a la Darwin. Den måste ofta
kombineras med andra innovationer, och tillsammans skapar de två
innovationerna ett resultat som är större än bara summan av de två
enskilda delarna.
Om vi går tillbaks till Intel inses enkelt att utan ett operativsystem
som kan köra Intels kretsar är dessa värdelösa bitar kisel.
Kretstillverkaren måste samverka med mjukvaruproducenter, med
producenter av periferienheter, med andra kretstillverkare, osv.
Intel försöker skydda sig mot konkurrens, men endast inom det legala,
samhällsdefinierade systemet. Efter att konkurrenter via domstol fått
rätt att använda en viss teknik (vilket är det som hänt!), har Intel
såvitt jag vet inte gått några olagliga vägar för att hindra det. Det är
nyttigt för företag och innovatörer att utsättas för konkurrens, för
därmed skärper de sig. Det är också nyttigt för samhällets medborgare,
som därmed slipper betala för höga priser. Lägre priser och bättre
produkter under konkurrens skapar snabbare utveckling. Även snabbare
ekonomisk utveckling.
Detta gör att vi inte kan och inte kommer att acceptera
utvecklingsskadlig informtionsisolationism. Vi lagstiftar i god ordning
om den tidsbegränsade stimulans (patentlagar, upphovsrättslagar m m) som
behövs för skapande. Målet är samhällets bästa, under övervakning av en
förnuftsstyrd samhällskropp. I Darwins värld gällde endast individens
bästa och den enda förnuftsstyrningen var överlevnadsförmågan. Darwin
har inget att göra med modern samhällsutveckling.
Författarna antar, slutligen, att "i framtiden kommer informationen
inte att flöda". Man talar om "behovsrelevant tillgänglighet". Det är
godtagbart så länge jag är yttersta domare för vad som är relevant behov
för mig, eller att det finns ett demokratiskt samhälle som under
acceptabla former kan avgöra informationsbehovsrelevans. Men om någon
annan, utan det allmänna goda för ögat, säger "det här är inte relevant
information för dig" skall instanser med det allmänna godas uppdrag
kunna ingripa.
Månne kommer information i framtiden inte att flöda helt fritt, men
inte av darwinistiska skäl. Vi börjar närma oss en informationsinfarkt.
Det finns snart så mycket information tillgänglig att vi inte kan
hantera och hålla reda på all. FRAMTIDEN KOMMER ATT LIGGA HOS DE
INTELLIGENTA UPPS\KARNA OCH DE INTELLIGENTA FILTREN.
En intelligent uppsökare kan återfinna all för mig relevant
information om "Coca Cola" och "recept" (dock kan sökningar göras
betydligt mer komplicerade!). Ett intelligent filter gör att jag på
förhand kan avsäga mig all information om "Pepsi Cola" och "new
generation" (även här kan betydligt mer komplicerade bortfiltreringar
göras!). Lär vi oss att på dessa vis navigera i informationshavet
undviker vi att drunkna i infoinfarkten.
Information bör i princip alltid vara fri, om inte starka skäl i
enskilda fall talar emot det. De skälen skall alltid vara för det
allmännas goda. Darwinistiska teorier har inget här att göra.
Informationens frihet och den fria debatten har alltid, i all
historisk tid, styrt människans intellektuella utveckling. Vi befinner
oss inte i en tid då människan rent fysiskt utvecklar nya lemmar i en
Darwin-djungel. Vi har och skall behålla en fri, debatt- och
förnuftstyrd kontroll över vår tankemässiga utveckling. Nog är det så
att information vill vara fri?
BILDSKÄRMSSJUKA OCH ELALLERGI.
TV-programmet Striptease hade nyligen ett inslag om s k
elallergi. Bland annat intervjuade man en kille som byggt ett
plåtinklätt rum åt sig. Och på hans jobb hade man också byggt ett
liknande rum. När han skulle till jobbet så sprang han genom sitt hus
för att kortast möjliga tid utsättas för elfält och han skjutsades till
jobbet av en dieseldriven taxi från färdtjänst. (Dieselbilar har ju
inget elektriskt tändningsystem.)
Det hela föreföll på gränsen till absurt. På jobbet hade han en dator
som var helt inkapslad i plåt och drevs av inbyggda batterier. Hans
telefonlur hade pneumatisk till och från mikrofon och hörlur. Ljuset i
rummet drevs av 48 Volt likström. Allt var specialbyggt.
Tidigare, för ungefär en månad sedan, hade Vetenskapens värld ett
reportage om s k stigmatisering. Det är alltså människor som får utslag
på händer och fötter, som skall motsvara de spikar som slogs genom Jesus
lekamen vid korstfästelsen. Att stigmatiseringsfenomenet förekommer
tycks vara oomtvistligt (en del bedrägerier kan säkert också förekomma),
men det intressanta var att reportaget kunde lägga fram en hel del
uppgifter som tyder på att stigmatisering är en s k psykosomatisk
åkomma. Det vill säga, den är framkallad av bärarens eget psyke.
Fenomenet behöver inte vara medvetet, dvs att mottagaren skulle sitta
och önska sig stigmatiseringsmärken. Det kan vara en undermedveten
önskan, som om den paras med en stark religiös tro kan bli mycket
kraftfull. Det visar sig bland annat att stigmatiseringsmärkena dyker
upp på de platser som bäraren tror att de borde dyka upp på.
Normalt tror de flesta att Jesus korsfästes med spikar genom
handflatorna. De flesta stigmatiseringsmärken dyker alltså upp i
handflatorna. Men modern forskning har visat att om Jesus spikades upp
på handflatorna, skulle dessa ha slitits sönder och han skulle ha
trillat ned eftersom dessa inte är tillräckligt starka. Därför är det
rimligare att anta att spikarna sattes i handleden. Och mycket riktigt:
i USA (där forskningen är stark och forskningsresultat ofta är allmän
kännedom) finns det stigmatiseringsfall där märkena sitter på handleden
istället.
Om dessa märken kom från någon utomstående källa - t ex Gud - och inte
från bäraren själv, så borde de väl sitta på ett och samma ställe? Jag
menar, det var väl bara på ett ställe som spikarna slogs in i, antingen
handflatan eller handleden. Bilder på folk som bar bägge typerna av
stigmatiseringsmärken visades i reportaget.
Men riktigt sensationellt (och övertygande faktiskt, i mitt tycke) var
det när reportaget visade framväxt av stigmatiseringsliknande märken. En
kvinna fick vid en bestämd tid varje år religiösa märken på underarmen
(stigmatiseringsmärken behöver inte begränsas till händer och fötter -
en del kan få märken av Jesus törnekrona, märken av svärdshugget osv).
Ett läkarlag försatte henne i hypnos, och intalade henne att det var
dags för märkena att framträda. Och fram kom de! Totalt var det en
process som tog några timmar, så hela processen kunde ju inte visas i
reportaget, men man fick se bilder från olika delar av
framträdningsprocessen.
Med utgångspunkt från detta reportage kan man göra gällande att
stigmatiseringsmärken beror på bäraren själv. Bäraren har en
undermedveten önskan om att få fram sådana märken, och märkenas art
beror på bärarens uppfattning om hur de borde se ut.
Det mänskliga psykets kontroll över kroppen är fortfarande en i mycket
outforskad del av medicinen. Vi vet dock att psykets kontroll kan vara
ganska stark. I placebo-försök med mediciner har man ofta kunna notera
psykiskt betingade medicinska effekter. Och det tycks inte alls
uteslutet att psyket även kan framkalla hudutslag och liknande. I fallet
med stigmatiseringsmärken förefaller det sannolikt.
]ter till elallergin. I Striptease-reportaget upprepades det flera
gånger, av både forskare och reporter, att elfälts påverkan rent fysiskt
helt enkelt inte kan vara av den arten att de orskar de problem som
rapporterats. Jag har själv läst många artiklar i ämnet av forskare, och
det här tycks vara den allmänt spridda uppfattningen. Jag är inte själv
forskare, men det tycks finnas skäl att tro vetenskapen på detta område.
Bildskärmar är inte helt neutrala i påverkan på närmiljön. De skapar
bland annat ett fält av statisk elektricitet som kan torka ut
ansiktshuden om man sitter nära. (Det är samma fält som göra att
bildskärmar drar åt sig damm. Dra med fingret över din bildskärm, så ser
du.) Bildskärmar kan också flimra på ett sätt som tröttar ut ögonen. Men
att de elektromagnetiska fälten från bildskärmar skulle orsaka fysisk
påverkan tycks forskningen inte tro på.
I beaktande bör man också ta att datorer och bildskärmar skapar en
mycket speciell arbetsmiljö, som kan ge en stress. Arbetet skall gå fort
och effektivt. Datorn är opersonlig och ständigt påmanande. Cursorn
blinkar oavbrutet för att kräva att man matar in uppgiften i just det
där fältet. En del programvara är dåligt anpassad till hur människor
tänker. Arbetssituationen i allmänhet kan kännas syntetisk.
Det är också oomtvistligt att extremt starka elektriska fält kan
orsaka fysisk påverkan. Nu talar vi dock om fält som i styrka är
oändligt långt ifrån styrkan hos fält i hushålls- eller
kontorsapparatur. Sådana fält kan uppnås i starkströmslaboratorier, och
om man är mycket nära t ex starkströmsställverk.
I beaktande av reportaget om stigmatisering känner jag mig istället
övertygad om att de flesta problemen har att göra med psykiska orsaker.
I Striptease visades vad som hävdades vara snittbilder från ytterhuden
före och efter att den utsatts för elektriska fält. Eftersom
stigmatiserade människor till och med kan få fram sår på huden (en
hudpåverkan som är flera magnituder större) är det inte ett bevis för en
yttre fysisk orsak.
Om vi tar bildskärmar tycks det som om problemet dykt upp omkring de
tio senaste åren. Jag kan inte minnas att jag hört om "bildskärmssjuka"
från 50-, 60- eller 70-talen. Det kan också tyda på psykiska orsaker.
Bildskärmssjukan är en psykisk reaktion mot det framväxande
informationssamhället. Det skulle vara välgörande med jämförande studier
från tidigare decennier. Även förut har det ju funnits folk som arbetat
vid bildskärmar, även om de inte varit lika många.
Det har ju funnits databildskärmar sedan åtminstone 60-talet. TV-
producenter har jobbat nära bildskärmar sedan åtminstone 50-talet.
\vervakningskameror som man studerar via bildskärmar, har funnits sedan
åtminstone 60-talet. I samtliga dessa fall har personerna som jobbat med
dem suttit inom dagens arbetsavstånd. (Jag brukar också framhålla TV-
bildskärmar, som många haft i sina hem i decennier. Visserligen har man
kanske suttit 2-3 meter från dem, men i gengäld har äldre bildskärmar
tenderat att vara sämre konstruerade och kan därför ha haft starkare
fält som uppväger detta. Och barn kan ofta sitta bara någon meter från
TV:n för att de vill leva sig med i ett barnprogram.)
Om "bildskärmssjuka" har yttre fysiska orsaker, varför har den inte
dykt upp tidigare? Bildskärmssjuka och elallergiker tycker jag ibland
visar en tendens till paranoia. Deras problem "tas inte på allvar".
Forskningsresurserna är "inte tillräckliga". (Ändå har man faktiskt
forskat mycket!) En del som visar elallergiska symtom förefaller bära på
hysteriska anlag. (Killen som har en stålbur hemma och en på jobbet, och
som springer genom hotande elfält, kan tas som exempel.)
Det är i och för sig en naturlig reaktion. Om det man hävdar visar sig
inte vara sant (eller ha en annan förklaring) så känner man som om man
anklagas för att vara lögnare. Och det vill ju ingen bli. Får man höra
att förklaringen troligen ligger inom en själv, så är ju det en
anklagelse om att man på något sätt är psykiskt störd. Och det vill man
ju inte heller bli anklagad för.
Jag tror dock att den bästa lösningen på problemet är att gå två
vägar. För det första kan man ju faktiskt fortsätta att bygga s k
lågstrålande skärmar. De blir kanske 10-20% dyrare, men den som vill kan
ju betala detta överpris. (Jag skulle själv aldrig bry mig om att titta
på "strålvärden" när jag köper bildskärm!) Det kan om inte annat lugna
det mänskliga psyket. För det andra bör man fortsätta och förstärka
forskningen kring de psykosomatiska problemen, inklusive vad
stresssituationen vid bildskärmar och ögontrötthet kan orsaka.
Psykologer i samarbete med fysiologer kan troligen nå en del resultat.
Kanske kan ett relevant botemedel bli något slag av psykoterapi, hypnos
eller liknande.
---------------------------------------------------------------------
Jag är allergisk mot kvarkkvantifierande varpfältsoscilleringar!
---------------------------------------------------------------------
Avs:
Nya Epicentrat/Engholm
Renstiernas Gata 29
116 31 Stockholm
ahrvid@stacken.kth.se
ahrvid@sfbbs.edvina.se
_Tel: +46 08-6424077 _24h/day V.32/32"_ _ _
(_' _ , _ _ _ _ l_ , _ l_, _ _ l_) l_)(_'
._)(_ l(-'l )(_(-' l l(_ l l(_)l ) l_) l_)._)
ahrvid@sfbbs.edvina.se Author: A Engholm, Date:17-May-94
