UXU 021 - Att ta farv{l, att s{ga Adj

Published in

· 4 years ago

  

 
                                ###     ### 
                                 ###   ### 
                      ###   ####  ### ###  ###   #### 
                      ###    ###   #####   ###    ### 
                      ###    ###    ###    ###    ### 
                      ###    ###   #####   ###    ### 
                      ##########  ### ###  ########## 
                                 ###   ### 
                                ###     ### 

                         Underground eXperts United 

                                Presenterar... 

                          Intressant Svenskt Stoff 

                  [ #021 - Att ta farv{l, att s{ga Adj| ] 
    _____________________________________________________________________ 

  Att ta farv{l, att s{ga Adj| 
   
  Att h}lla en m{nniskas hand n{r d|den kommer ifatt och m{nniskan {ntligen 
  g}r till vila. Det kan k{nnas bra och fint och vackert men {ven jobbigt 
  att sv}rt. Att sluta |gonen p} en m{nniska man har {lskat kan k{nnas 
  sk|nt, men {nd} s} jobbigt. Att beh|va forts{tta sj{lv utan sin livskamrat 
  kan vara sv}rt. 
   
    Att som personal sitta med, hos en m{nniska man knappt k{nner l}ter nog 
  inte s} sv}rt. Men kom d} ih}g att andras d|d s} l{tt f}r oss att minnas 
  v}ran egen, och de k{nslor vi har inf|r den. De r{dslor, minnen och 
  f|rdomar som oftast f|ljer oss sedan barndomen. Ofta en r{dsla f|r att 
  inte hinna med allt som vi tror oss vara menade att hinna. En k{nsla av 
  saknad av en annan medm{nniska och kanske en k{nsla av otillr{cklighet. 
   
    Det {r ocks} sv}rt att m|ta n{ra och k{ras sorg. Vi vill s} g{rna men 
  kan inte veta vilka ord som {r de r{tta, av r{dsla att s{ga dem fel s{ger 
  vi inga alls. Vi forts{tter bara att g|ra v}rat jobb, det som vi f}r 
  betalt f|r att g|ra. 
   
    Sk{ms, javisst. F|r vi vill ju s} mycket men v}gar s} lite.  F|rtryckta 
  kvinnogrupper sl{pper ut k{nslorna n{r de kommer hem. Sk{ller p} man och 
  barn f|r att l{tta p} v}ra skamk{nslor och k{nslor av otillr{cklighet. 
  K{nslorna v{xer och allt kommer inte ut f|rr{n p} personalfesten d} vi 
  dricker f|r mycket r|dvin och fl|rtar med den unga manliga vikarien. 
   
  Att h}lla en m{nniskas hand n{r hon g}r till vila, kan vara vackert men 
  {nd} s} sv}rt. Jag hoppas och tror p} ett liv efter detta, f|r alla de 
  m{nniskor jag {lskat och som har g}tt f|re. Till alla de som jag aldrig 
  tog chansen att s{ga s}dant som {r viktigt, till dem jag aldrig sa att jag 
  {lskade, jag hoppas att jag kommer att se dem alla igen och f}r en ny 
  chans, f|r den g}ngen kommer jag att ta den. 
   
    L}t oss alla hoppas att det jordiska avskedet inte {r det viktigaste, 
  och om det {r det s} l}t oss hoppas att jag har gjort ett bra jobb de 
  g}nger jag har f}tt vara st{llf|retr{dande }t v{nner och barn som inte har 
  hunnit komma i tid, eller helt enkelt inte orkat med, att s{ga adj|. L}t 
  oss hoppas att det finns n}gon slags mellanzon d{r man f}r insikt och 
  f|rst}else, d{r man kan f|rl}ta, allt det andra gjort och framf|rallt allt 
  man sj{lv har gjort. 
   
    F|r n}got jag aldrig klarat av n{r jag suttit p} s{ngkanten hos v{nner 
  och obekanta, det {r att l{tta b|rdan av skuld som de axlat s} l{nge. 
   
____________________________________________________________________________ 
uXu                            Av Knyttet                                uXu 
____________________________________________________________________________