Copy Link
Add to Bookmark
Report
UXU 030 - Tisk
### ###
### ###
### #### ### ### ### ####
### ### ##### ### ###
### ### ### ### ###
### ### ##### ### ###
########## ### ### ##########
### ###
### ###
Underground eXperts United
Presenterar...
Intressant Svenskt Stoff
[ #030 - Tisk ]
_____________________________________________________________________
Tisk
Mannen, som suttit apatiskt med stirrande blick i flera minuter, b|jde sig
pl|tsligt ner och plockade upp en dammtuss som l}g vid hans f|tter. Han
lyfte upp den och synade den som om det hade varit en p{rla eller en
exklusiv ring. Han vred och v{nde p} den medans hans blick letade sig in i
och igenom varje skrymsle i dammtussen. Han f|rde den mot sin n{sa och
luktade p} den. Aldrig att han skulle ha kommit p} tanken att lukta p} en
dammtuss f|r n}gra }r sedan. Nu var han en oerh|rt uttr}kad och ensam man,
men f|r n}gra }r sedan s} hade han varit full av livsgl{dje och haft m}nga
v{nner. Undan f|r undan hade de f|rsvunnit. Det b|rjade i den yttre delen
av bekantskapskretsen men spred sig snabbt som en epidemi tills det bara
var en eller tv} m{nniskor kvar som ringde eller brydde sig om honom.
Fr}n b|rjan hade han n{stan tyckt att det var sk|nt att bli av med de
m{nniskor som han {nd} inte k{nde s} bra eller som han inte brydde sig
speciellt mycket om. Men alldeles oavsett hur mycket han brydde sig om
dem s} blev det {nd} ensamt. Hans kvinna hade beslutat sig f|r att l{mna
honom f|r snart en vecka sedan. F|rmodligen skulle hennes ansiktsuttryck
n{r hon stod f|r sista g}ngen vid hans d|rr f|r alltid vara inpr{ntat i
hans minne. Att bli l{mnad, det var vad han var d|md till.
F|rmodligen var det bara struntsnack. Men n{r han t{nkte efter gick det
som en r|d tr}d genom hans liv. Under barndoms}ren var han mer eller mindre
f|rskonad fr}n den hemska ensamheten och tomhetsk{nslan som framkallas av
att n}gon l{mnar en. Bortsett f|rst}s fr}n att hans far en dag helt sonika
packade en resv{ska och gick ut genom d|rren och aldrig kom tillbaka. Men
det var {nd} n}got som han hade kunnat v{nja sig vid d{rf|r att han inte var
mer {n sju }r vid tillf{llet. Men n{r han fyllde arton hade det b|rjat p}
allvar. B{sta v{nnen, G|ran, gav sig ut p} t}gluff och kom aldrig tillbaka.
R}nad, v}ldtagen och mycket d|d hade den spanska staten l{mnat tillbaka
hans b{sta v{n till honom. Tv} m}nader senare dog hans mamma och inom fem
}r var hela hans n{rmaste familj d|d. Cancer, AIDS och sj{lvmord var bland
de fr{msta d|dsorsakerna.
Han spr{tte iv{g dammtusen mot papperskorgen och s}g sig om. Om det {nd}
fanns n}gon som brydde sig. N}gon, en enda, som brydde sig om huruvida han
levde eller var d|d. Men ingen. Hans fru var hans sista l{nk till
omgivningen. Nu var han helt avsk{rmad. Det kom inte ens dammsugarf|rs{ljare
och ringde p} f|r att h|ra om han ville k|pa deras apparater. Vilka j{vla
puckon!, t{nkte han. Om de bara visste vilken guldgruva de hade i den h{r
l{genheten. F|rmodligen skulle han k|pa varenda j{vla dammsugare, br|drost
och brandvarnare som erbj|ds honom bara han fick prata med n}gon i n}gra
minuter. Han st{llde sig upp f|r att g} p} toaletten men han inte l{ngre
en n}gon meter innan telefonen ringde. Han rusade fram till den f|r att
hinna svara i tid.
- Ja, det {r 018-460918
- Hej, vem {r det jag talar med?
- Herr J.
- Oj, urs{kta d} har jag ringt fel. Adj|!
Han sl{ngde p} luren och sj|nk ihop i stolen straxt bredvid. J{vla
k{rring, ringa fel p} det d{r s{ttet. Skall man ringa fel kan man ju i alla
fall ringa till n}gon som inte var s} fruktansv{rt ensam som han var. P}
n}got s{tt var det som om det f|r en stund hade synts ett ljus i tunneln.
Men, givetvis, s} var det inte r{ddningen utan sn{llt}get.
Herr J. lutade sig fram och tittade ut genom sitt f|nster. Himlen var m|rk
och det kunde inte ha varit mycket mer {n fem plusgrader utanf|r. Han kunde
se hur f}glarna som satt p} h|gsp{nningsledningen som l|pte strax utanf|r
hans hus kurade ihop sig t{tt tillsammans. Det gjorde de alltid n{r det
kr|p ner under tio, femton plusgrader utomhus. Stj{rnklart och han m}dde
skit.
Samtidigt, ungef{r trehundra mil d{rifr}n, upplevde Christina, en kvinna
som aldrig f}tt {lska n}gon, hur det var att f} hj{rtinfarkt. Tio minuter
tidigare hade n}gon ringt fel och bett att f} tala med Herr. Jakob. Hon
hade blivit f|rv}nad |ver hur hennes egen r|st l{t n{r hon talade i
fullst{ndiga meningar. De senaste }ren hade hon mest sagt "Ja", "Nein"
eller "Stimmt so!" n{r hon hade {tit p} restaurang eller handlat mat p}
snabbk|pet. Nu hade hon sagt flera meningar p} en g}ng och hennes r|st
hade l}tit precis som en gammal kr}ka.
N{r hon k{nde hur trycket |kade mot hennes br|st b|rjade hon misst{nka
vad som komma skulle. N{r sm{rtan sedan str}lade ut i v{nster arm och vidare
ut i v{nster pekfinger var hon s{ker. Hon skulle inte |verleva natten. Hon
f|rs|kte krypa in fr}n balkongen med ena handen |ver br|stet men kom inte
l{ngre {n till d|rrposten. Hennes kropp orkade inte mer. Hon ins}g att det
var h{r hon skulle tillbringa sina sista minuter och lade sig d{rf|r p} rygg
f|r att g|ra den sista stunden s} behaglig som m|jligt.
Herr J.s blick letade sig upp mot det enda starkt lysande objektet p}
stj{rnhimlen. Christina tog sitt sista andetag och hennes stelnande blick
var riktad rakt upp, mot m}nen. Och det m{rkliga var att just f|r den
stunden k{nde ingen av dem sig s{rskilt ensamma.
____________________________________________________________________________
uXu Av Joseph uXu
____________________________________________________________________________
